En milstolpe

Att fira jul med ett barn har länge varit min djupaste önskan. Under åren då vi kämpade för att få en bebis blev julen en påminnelse om att ännu ett år hade gått och jag brukade varje år tänka att: "Nästa jul är jag nog åtminstone gravid...". För att hålla humöret upp kändes det lättare att försöka intala sig det och förra julen var jag ju faktiskt gravid. Denna jul firas med en liten plutt som redan är 6 månader. Vår lilla tjej är det finaste som finns och precis som en klok kvinna sa till mig då Pyret var nyfödd, så blir det bara roligare och roligare att ha henne i vårt liv.
Det har verkligen varit en större livsförändring än jag trodde att få barn, men det är kanske inte så konstigt då man går från att vara två till att vara tre. Det är som att få en väldigt stor pusselbit som man på något sätt ska få in i ett färdigbyggt pussel.
Men nu, så här lagom till jul, känns Pyret som en naturlig del av vår familj och jag njuter av varje dag med henne. På morgnarna är det ljuvligt att vakna med henne nära och sniffa lite bebisdoft innan vi stiger upp.
Och jag kommer på mig själv med att tänka att nästa jul kommer hon att vara 1,5 år och vi behöver kanske ha en tomte som kommer med klapparna och hon kommer att få smaka julmaten osv. Vår önskan må vara uppfylld, men tydligen fortsätter jag att tänka ett år framåt.

Tänker nu utlysa julefrid och bara njuta av de närmaste veckorna.
God Jul på er alla! Och må 2014 bli året då alla era drömmar uppfylls.

Experten

Att ha varit ofrivilligt barnlös är något som är en ganska stor del av min identitet, åtminstone känns det så just nu. Jag kommer alltid att bära med mig de upplevelser som vi fick genom utredningar, behandlingar och allt annat det innebar att försöka bli med barn i tre år. Så då en bekant hörde av sig för att få lite information om hur en IVF går till, eftersom hon just nu är i startgroparna för att börja en behandling, visste jag knappt var jag skulle börja.
Med det rent medicinska? Långa vs korta protokollet, medicinerna, ultraljuden, äggplock osv.?
Med att berätta hur FPA ser på barnlöshetsbehandlingar? Vilka mediciner som ersätts, hur reseersättning beviljas och vad det lönar sig att tänka på gällande arbetsfrånvaro?
Eller borde jag berätta om känslorna som går upp och ner, humöret som är lika oförutsägbart som biverkningarna av medicinerna? Förklara var man hittar information och stödformer?
Ja, det blev nog lite av allt då jag osammanhängande satte ihop ett svar. Det som jag ändå hoppas att lyste igenom i mitt svammel är glädjen över att sedan lyckas.
Att det finns hopp och att det är värt det i slutändan.

Det går så fort

"Det går så fort, njut av den här tiden!" Den kommentaren har jag hört hur ofta som helst sedan lillan kom. Och ibland har jag bara blivit sur, då jag varit så obeskrivligt trött och undrat hur tusan man ska kunna njuta då man inte sovit mera än 2 timmar i sträck på flera månader. Men jag inser ju att de har rätt, särskilt då jag tittar tillbaka på foton som togs för bara två månader sedan. Vem är den typen, liksom? Hon som inte kunde vända på sig. Som nästan aldrig log. Som ibland hade lite ljud för sig då man pratade med henne.
Damen som just gått och sova nu ikväll skulle så gärna vilja krypa. Kämpar och kämpar, men än så länge är armarna för svaga. Hon börjar snart bli för lång för skötunderlägget som vi använder för blöjbyten. Då pappa kommer hem på dagarna blir hon överlycklig. Hon har börjat leka mera då man badar henne och varje dag kommer det nya ljud ur henne. Och jisses så tung hon blivit. Mina armar lider vartefter kilona ökar. Svårt att tro att hon bott i min mage, nu då hon börjar bli dubbelt tyngre och 15 cm längre!
Ja, visst går det fort. Och jag försöker att njuta varje dag, oavsett hur trött jag är...

Oktober

Tänkte ta en liten tillbakablick på hur oktober månad sett ut de senaste åren.

2009: hade nyss börjat försöka bli gravid och kände mig redan otålig och besviken över att inte ha lyckats på de få månader vi försökt. Haha, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden, ge mig själv en örfil och vråla: "Skärp dig! Du har ingen aning om vad som väntar!" Eller kanske borde jag bara ge mig själv en kram.
Tyvärr bloggade jag inte på den tiden ännu. Skulle vara intressant att läsa mina tankar från den tiden också.

2010: Barnlösheten var ett faktum och vi började utredningar osv. En lååååång process hade precis börjat.

2011: Vi hade genomlevt ett år av undersökningar och fick äntligen ett datum för IVF. Skrämmande och spännande på samma gång.

2012: Gravid! Hade en blödning i vecka 6 och trodde att allt var kört. Men det visade sig vara ett levande Pyre i min mage. Veckorna släpade sig fram till vecka 12 och rädslan för att något skulle gå på tok fanns ständigt där.

2013: En liten fyramånadersparvel ligger i min famn. Hon vänder sig från rygg till mage (inte medan hon är i min famn, dock), skrattar, "pratar" och är allmänt ljuvlig. Ibland är jag alldeles hög av lycka och kärlek och ibland är jag så trött och uppgiven att jag undrar hur jag skall ta mig genom dagen. Rädslan för att något skall hända henne är stor och hönsmamman i mig känner ett aldrig minskande ansvar.

Ljuvliga lilla Pyret, vilken resa vi gjort!

Ont i mammahjärtat

Första vaccinationen avklarad och än så länge inga biverkningar. Men oj så det skär i hjärtat att höra sitt barn gråta skräckslaget. Fick blinka bort tårarna i mina egna ögon när alltihopa var över. Som tur var blev det bara en spruta idag eftersom vi har valt bort en av de som hör till vaccinationsprogrammet. Var via biblioteket och reserverade boken Vaccinationer - risker och skador på vägen hem eftersom jag känner att jag borde vara mer insatt i ämnet. Så få se om vi kommer att ångra sedan att vi gett 3-månadersvaccinationen...

En snabbvisit

Kikar in som hastigast för att säga hej och tack för alla grattisar!
För varje dag som går blir jag mera och mera fäst vid vår lilla tjej. Stora ögon som tittar upp på mig, ett tandlöst leende och små framsteg mest hela tiden. Börjar så småningom gå riktigt bra att vara ensamma hemma på dagarna också, även om vissa dagar går sämre än andra.
Ska småningom försöka bestämma mig för om jag skall fortsätta blogga eller inte. Dels tar det ju ganska mycket tid, vilket jag ju inte har i överflöd, och dels känns det som en liten "bloggkris" att ha nått målet. Vad skall jag isåfall skriva om? Inte orkar ju någon läsa om varje blöjbyte, spya och barnvagnspromenad...

Förlossningen

På tisdag morgon kl. halv 10 togs det hål på fosterhinnorna och vi skickades ut på promenad en timme. En stund efteråt hade jag öppnats från 4 till 5 cm vilket kändes hoppfullt med tanke på att jag inte hade särskilt ont ännu. Cirka 12.30 fick jag oxytocindropp för att ytterligare skynda på förloppet och värkar började komma oftare och bli kraftigare. Typiskt nog kunde jag inte använda mig av min TENS-apparat eftersom de hade satt en skalpelektrod på bebisens huvud (nr. 1 som inte följde "planen"). Inte heller bad var ett alternativ eftersom de hade tagit hål på fosterhinnorna (nr. 2). Så jag testade akupunktur som hjälpte lite, använde varm vetedyna och fick massage av sambon för att klara värkarna. Under dagen öppnades jag dock inget alls, utan hade ont förgäves och klockan 21 på kvällen var jag så trött och hade så ont att jag bestämde mig för att testa lustgasen (nr.3) ringde de läkaren som sade att det fanns två alternativ: kejsarsnitt eller att vi skulle ta en paus. Givetvis kändes pausen som det bättre alternativet och jag fick Bricanyl för att stoppa sammandragningarna samt morfin (nr. 4). Sedan blev det alltså vila under natten men jag hade ändå sammandragningar under natten och sov inget alls. Så ni kan ju gissa hur pigg jag var kl. 6 på morgonen då jag igen fick dropp för att stimulera igång värkarbetet. Dessutom fick jag antibiotika, vilket alltid ges ett antal timmar efter att vattnet gått.
Så, värkarna kom igång igen och jag blev tröttare och tröttare. Klockan 11 var jag ännu bara öppen 5 cm och jag tänkte "det kommer att bli kejsarsnitt".
Läkaren tyckte att vi skulle avbryta igen så att jag fick ta en varm dusch, och dessutom sade hon att epidural skulle kunna vara ett alternativ för mig eftersom jag hade så ont. Efter duschen hade jag bestämt mig: jag skulle ta epidural (nr. 5).
Och det visade sig vara det bästa jag gjort. Inte nog med att jag fick en vilopaus från värkarna, men det satte också igång förlossningen ordentligt. Cirka två timmar efter att de satt EDAn hade jag öppnats 8 cm! Det gav mig ny energi och jag gick upp och promenerade och satt på pilatesbollen för att hjälpa värkarbetet. Hela tiden kände jag av ett enormt tryck neråt, och vartefter började detta att göra mer och mer ont och cirka kl. 17 var jag fullt öppen och fick lägga mig på vänster sida för att hjälpa bebisen att vridas neråt. I samband med detta upptäcker de också att bebisen bajsat i fostervattnet vilket ju kan betyda att den håller på att bli stressad. Någon gång efter kl. 18 får jag börja provkrysta trots att jag bara känner svaga krystimpulser. Detta just pga att bebisen bajsat och gärna får komma ut så snabbt som möjligt.
Då jag krystat ett tag kommer läkaren som de ringt efter. Hon tar laktatprov från bebisen och konstaterar att hon ännu mår bra. Jag krystar ett tag till, vilket är svårt eftersom jag känner när värken kommer, men sedan har jag ingen koll på hur länge den varar men krystar ändå 2-3 gånger/värk. Småningom tas ett nytt laktatprov som visar ett förhöjt värde vilket betyder att bebisen håller på att bli stressad och måste ut så fort som möjligt. Jag hör prat om bedövning, klipp, sugklocka och om att barnläkare skall tillkallas och hinner tänka att vår lilla bebis kommer att dö för att jag är så dålig på att krysta. Läkaren gör ett klipp och placerar sedan sugklockan på barnets huvud. Hon använder den dock bara för att hålla kvar barnet då jag krystar, så att hon inte skall glida in igen, och med egna krafter krystar jag ut henne 19.24. Eftersom sugklocka användes finns en ökad risk för blödningar hos barnet och därför begär vi K-vitaminet som vi annars skulle ha tackat nej till. (=Nr. 6 på listan över saker som inte gick enligt planerna.)
Jag får en slemmig, nerbajsad liten tjej på min mage och jag tittar förvånat runt mig om de inte skall ta henne och springa bort med henne eftersom jag trodde att hon var i dåligt skick. Men hon mår bra och det är först en stund senare som barnläkaren kommer och vill titta på henne. Lite svag andning tycker han att hon har och vill att detta kollas upp under timmarna efteråt, men allt visar sig sedan fungera fint.
Och nu, några dagar senare känner jag mig riktigt nöjd med förlossningen och är så tacksam över att ha en frisk liten flicka, amning som fungerar och en kropp som börjar återhämta sig allt mera efter förlossningen.

En 4-årig längtan är över

Vårt lilla mirakel föddes onsdagen den 12 juni kl. 19.24. "Endast" 3975 gr och 51 cm lång. Ingenting under förlossningen gick enligt våra planer, men så här i efterhand känner jag mig ändå nöjd.
Skriver mera i ett senare skede, just nu tar vi en dag i taget och försöker komma underfund med vårt nya liv.

Lika bra att inse det redan nu

Jag hade som vanligt en plan. Jag var helt säker på att vårt lilla Pyre skulle födas för tidigt. Nu, 8 dagar efter beräknad födelse inser jag att hon verkar ha en egen vilja. Nåja, det är väl bara att vänja sig med att inget blir som man tänkt sig.
Man skulle ju ha trott att jag redan visste att man inget skall planera, efter hela skaffa-barn-rumban som istället för att ta 9 månader visade sig ta nästan 4 år. Vi räknar dock med att den skall avslutas inom de närmaste dagarna.

Kroppsvätskor?

Känsliga läsare skall nog undvika att läsa vidare.

I morse fick jag uppleva en ganska bisarr situation. En sådan situation som man aldrig skulle kunna föreställa sig att man skulle hamna i, och som man egentligen inte vill berätta för någon. Men samtidigt är det så lustigt att jag inte kan hålla mig.
Efter att jag duschat inför läkarbesöket åt jag frukost och fönade håret. Jag och sambon gick flera gånger ut och in till sovrummet innan jag plötsligt såg en våt pöl på golvet. Ingen av oss hade märkt den innan och jag utbrast:
"Vad är det där?"
Sambon spanade in pölen på golvet och gav mig en förvirrad blick. Inte heller han hade någon aning om vad det var. Min första tanke var att någon av katterna hade kissat på golvet, men det varken luktade eller såg ut som kiss. Men vad var det då?
Plötsligt slog mig tanken. Kanske hade mitt vatten gått? Gick på toa och försökte känna efter om något rann ur mig, men märkte inga tecken som tydde på det. Och hur skulle en sån pöl bara kunna "skvätta" ur mig utan att jag skulle märka det, trots att jag bara hade badrocken på mig?

Ännu återstår frågan: vad var det för pöl på golvet i vårt sovrum? Kanske det spökar hemma hos oss?

Läkarbesök vecka 41 (40+6)

Dagens läkarbesök i några punkter:

• Bebisens vikt beräknas nu till 3987 gram. 
• Cervix har öppnats till 3 cm och känns mogen.
• Läkaren hade lite för korta fingrar (hehe), men försökte sig ändå på en tredje hinnsvepning som resulterat i att jag haft sammandragningar så gott som hela dagen. 
• Vi rekommenderades mera samlag och promenader. Läkaren skämtade om att han brukar rekommendera en galopptur kring viken bredvid sjukhuset. Tydligen kan varje liten prostaglandinkick (finns i sädesvätska och är hormonet som mjukar upp livmodertappen. Utsöndras också vid hinnsvepning och då bebisens huvud trycker mot cervix) kan påskynda processen.
• Ny gynundersökning och hinnsvepning planerades in till måndag.
• Och hör och häpna: på tisdag nästa vecka tar de hål på fosterhinnorna om inget hänt tills dess. Läkaren menade att den psykologiska effekten kan vara stor då kroppen får en "deadline".

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

Frida Gro har skrivit ett träffande inlägg om ofrivillig barnlöshet.
Särskilt punkt nr. 9 var den som snurrade mest i mitt huvud under åren vi försökte bli föräldrar...

5 dagar över tiden

Det har gått 5 dagar sedan beräknad födelse, och jag märker att jag börjar ställa in mig på att bli igångsatt. Min man har höga förhoppningar om att bebisen skall komma idag eller inatt, men själv känner jag att det är orealistiskt eftersom jag ännu bara har svaga sammandragningar som kommer väldigt sporadiskt.
Börjar ha testat allt som sägs ska kunna sätta igång förlossningen, det mesta flera gånger om. Idag har jag suttit hemma och druckit hallonbladste och ätit färsk ananas. Äppelpajen och vaniljglassen åt jag dock för nöjes skull. och för att jag tyckte mig behöva något annat att bjuda fikagästen på än frukt.

Imorgon 8.30 får jag domen gällande igångsättning, så håll tummarna för att jag får åka in till BB innan dess...

Lite svalare

Njöt verkligen igår kväll då vädret äntligen blev lite svalare. Var så skönt att krypa ner under täcket då vi hade vädrat och det bara var 17 grader i sovrummet. Om det inte vore för att jag skulle upp och kissa 15 gånger så skulle jag ha sovit riktigt gott.
Känner mig överlag lite bättre till mods idag. Mycket av det som jag oroat mig för känns som att det ordnat sig, och jag börjar känna mig relativt lugn inför förlossningen. Hoppas så att något skulle hända innan torsdagens läkarbesök. Barnmorskan som jag träffade igår menade att de troligtvis gör ett igångsättningsförsök på fredag eller måndag. Knappast på helgen. Och om hon då har rätt om att försöket troligtvis fungerar eftersom allt redan är så "moget" så betyder det att jag kommer att vara mamma senast om en vecka...
Svindlande.

Rådgivningsbesök

Var till mödrarådgivningen idag igen och som vanligt såg alla värden bra ut. Mitt mående är dock allt annat än bra, och barnmorskan verkade tycka så synd om mig så hon frågade om jag ville att hon skulle försöka svepa hinnorna igen. Och trots att det är obehagligt och gör ont gick jag med på det (let´s face it: jag har betydligt mera obehag och ont framför mig). Lite blod kom i samband med svepningen vilket tydligen är ett bra tecken. Hon tyckte att allt kändes mycket "moget" så hon gissade att om de gör ett igångsättningsförsök på fredag kommer det troligtvis att fungera.
Nu: en tupplur!

UT! NU!

Har mått som en prinsessa (konstigt uttryck egentligen, som om man skulle må väldigt bra bara för att man är  prinsessa?) hela graviditeten då jag jämför med nu. Nu fattar jag vad mamma menade med att en dag förbi beräknad födelse känns som ett helt år.
Är tung, otymplig och konstant trött. Tror dessutom att jag drabbats av pollenallergi eller något, för varje eftermiddag svullnar bihålorna igen och jag kan knappt andas. Har varit tvungen att ta till nässpray till och med för näskannan hjälper inte.
Och värmen sen! Håller ju på att svettas ihjäl både dagtid och nattetid. Himmel, vad skönt det ska bli att slippa vara höggravid. Trots att jag ännu är lite nervös inför förlossningen känns det verkligen som att jag är redo att ta fajten nu. Därför hoppas jag att orden som jag upprepat hela dagen skall ha effekt på Pyret: "Kom ut nu!"

Vecka 41 (40+1)

Ingen bebis ännu. Har inte heller känt av några kraftiga sammandragningar efter hinnsvepningen, så få se hur utdraget det här blir. Önskar så att vi skulle få träffa vår lilla tjej nu.
På samma gång som jag bara vill att allt skall komma igång är jag ändå nervös inför förlossningen och tiden efter. Samma tankar snurrar hela tiden: Hur ont kommer det att göra, och hur kommer jag att hantera den smärtan? Kommer jag vara en av dessa kvinnor som direkt förälskar sig i sitt eget barn, eller kommer det att ta tid för mig att få moderskänslorna? Hur länge kommer det att ta innan kroppen kommer att kännas ungefär som vanligt? Tänk om vår bebis inte mår bra då hon kommer ut (hjärtfel, blödningar, missbildningar är bara några av hemskheterna som finns i mitt huvud)?

Dagen D

31 maj. Som vi har väntat och längtat efter den här dagen! Och nu när den är här har jag inte minsta känning av någonting som skulle kunna påminna om att förlossningen är på gång, trots att läkaren svepte hinnorna igår. Nåja, det var i varje fall skönt att sova ut ordentligt en natt. För trots att jag var upp och kissade kanske 4-5 gånger under nattens lopp så känns det ändå som om jag har sovit väldigt bra. Jag, som i vanliga fall utan problem kan sova 10 timmar i sträck, nöjer mig nu tydligen med 6 timmars sömn. Kanske är det moderskapet som redan börjat med sina sömnlösa nätter. Min rådgivningstant brukar säga att gamla. kloka gummor säger att kroppen förbereder sig på vaknätter redan i slutet av graviditeten och att blivande mammor då sover s.k. hundsömn.

Förresten läste jag i mitt rådgivningskort att den inre undersökningen igår hade visat att cervix var utplånad till 50% och att jag var 2 cm öppen. Men det behöver väl inte betyda så mycket, eller? Har förstått att vissa kan gå och vara 2 cm öppna i flera veckor...

Ingen igångsättning ännu

Var till läkare idag som mätte bebisens vikt till ca. 3800 gr, vilket ännu i det här skedet inte är så stort att han rekommenderade igångsättning. Däremot svepte han hinnorna, vilket ju är en "snäll" igångsättningsmetod som kan stimulera igång kroppens naturliga förlossningshormoner. Och så rekommenderade han samlag eftersom det finns prostaglandiner i det som också kan sätta igång förlossningen (Jag ba: "Tror du inte vi testat det redan?")
Imorgon är beräknad födelse och jag har de senaste 2 dagarna fått allt kraftigare sammandragningar. Sammandragningar som t.o.m. börjar göra lite ont. Inatt sov jag nästan inget alls. Somnade vi 5-tiden efter att ha tagit en Panadol och varit upp och ätit frukost och läst tidningen.
Så kanske, kanske kan det vara något på gång...

Slutet närmar sig

Eller kanske man skulle skriva att början närmar sig istället. För jag väntar nog mera på att få börja vara mamma än på att sluta vara gravid.
Igår skrämdes Pyret med att röra sig väldigt litet och mot kvällen hade jag hunnit bli nojig, var helt säker på att hon hade dött i magen och jag skulle bara ha velat gömma huvudet i sanden och förneka allt. Men istället ringde jag med gråten i halsen till BB där de lugnt svarade att jag skulle komma in för att jag skulle slippa oroa mig.
När vi kom in tog de en hjärtljudskurva och kunde konstatera att allt var bra. Puh, vilken lättnad!
På samma monitor kunde man också följa med mina sammandragningar som visade sig vara ganska regelbundna. Har ju inte alltid riktigt varit säker på när jag har sammandragningar, och var blev förvånad när jag tyckte att de blev starkare och starkare sedan under kvällen. Mot slutet av kvällen gjorde de till och med lite ont så jag började hoppas att det var något på gång och gick och lade mig ner med vetedynan mot magen. Men det var tydligen bara förvärkar för jag sov nog sedan hela natten utan att känna några starka sammandragningar.
Imorgon dags för läkarundersökning. Med lite tur kan väl den inre undersökningen som görs också göra att förlossningen startar...

Beslutsångest

Ibland skulle det vara så himla enkelt att vara ett litet barn igen och inte behöva ta en massa vuxenbeslut. Åh, så mycket lättare allt skulle vara om någon annan kunde ta alla viktiga beslut!

Dagens inköp

Har äntligen fått införskaffat en ekologisk solkräm. Det fanns inte särskilt många att välja bland i hälsokostaffären, eftersom det tydligen kommit nya bestämmelser om solkrämer alldeles nyligen (har dock ingen aning om vad de är). Märket jag köpte heter Lovea Bio och har tydligen mycket olika produkter. Uppdaterar sedan vad jag tycker om den då det blir lite soligare igen. Nu åker den gamla Niveaflaskan i soptunnan...

Medan jag var ute på stan köpte jag en ny kudde till sambon också eftersom han klagat på att den gamla börjar vara lite väl knölig. Hittade en naturkudde på rea för endast 11 euro, så jag känner mig riktigt nöjd. Ångrar nästan att jag inte köpte en till mig själv också. Men kanske jag väntar och ser om den är bra innan jag gör det. Sambon får vara försökskanin, hehe.

Om att försöka skapa ett tryggt hem för sitt barn

Sedan jag läste Den onda badankan har jag försökt plastbanta en del i vårt hem. Samtidigt har jag också tvättat och vädrat alla babyns kläder (vissa flera gånger). Skräms av den där lätt kemiska doften som finns i många nya plagg som kom t.ex. i moderskapsförpackningen. Trodde mig vara klar med tvättandet då jag häromdagen öppnade skåpet där vi har Pyrets kläder och möttes just av den där doften. Så jag slet ut stora högar med kläder och tvättade dem - igen. Många skulle säkert tro att jag håller på att bli galen när det gäller allt detta, och därför är jag så glad att min man är helt med på detta. Sedan en av föreläsarna på föräldraförberedelsekursen pratade om plaster, miljötänk och hälsoeffekter av kemikalier blev han till och med helt med på att tygblöjor är det bästa. Det hade han innan varit lite tveksam över, men inte längre. När svärmor häromdagen undrade om hon kunde bidra med något till bebisen kom vi på att vi inte har någon badbalja och sa att om hon vill får hon gärna köpa en sån. Och då var det min man som började ge förslag på vilka material hon gärna kunde leta efter. Vet dock inte om det ens är möjligt att hitta en badbalja i något annat än plast.
När hände detta med vår värld? När ersatte plasten allt annat?

Hursomhelst,  fortsatte mitt nojande för någon vecka sedan, när jag såg en snutt av Vetenskapens värld där de pratade om miljögifter. En nybliven trebarnsmamma hade gått med på att testa sitt blod och sin mjölk på miljögifter, och dessutom lät hon forskarna ta prov också på sitt yngsta barn som ännu ammades. Resultaten visade givetvis att både hon och babyn hade alla möjliga sorters gifter i sitt blod. Det som var så skrämmande var dock ett ämne som uppförde sig helt annorlunda än andra gifter. Minns inte vad det hette, men det var i varje fall något som fanns främst i teflonpannor. Detta gift fanns nämligen i doser som var 20 ggr högre hos babyn än hos mamman, eftersom det så lätt fördes över via bröstmjölken! Den oroliga mamman frågade ju givetvis vilka risker detta medförde för henne barn, och forskarna menade att doserna trots allt var så låga att de inte medförde direkta hälsorisker. Men, min personliga åsikt är ju att man trots allt borde undvika alla dessa gifter så gott det går. För trots att det inte är farligt ensamt, så kanske det i kombination med alla andra gifterna ändå stör hormonbalansen eller dylikt. Eller föreställ er att jag har fått dessa gifter av min mamma då jag ammades och nu kommer jag att ge dem vidare till min egen dotter som sedan kanske ger dem vidare till sina barn. Vilka är de långsiktiga effekterna av detta?

Så samma vecka slängde vi alla teflonstekpannor vi hade och köpte i stället en rejäl gjutjärnspanna från Hackmans Brasserie-serie. Nackdelar: den är tung så in i norden och kan inte diskas i maskin. Fördelar: hållbar, miljövänlig, giftfri. Och så blir maten järnrik!

Rådgivningsbesök vecka 39 (38+3)

Tvättade fönster och drack hallonbladste i helgen i förhoppningen om att kanske sätta igång förlossningen, men icke. Tyckte mig ha lite känningar på lördagskvällen, men det var inga egentliga sammandragningar utan mera ett oerhört tryck neråt. Eventuellt var det huvudet som fixerades, för idag på rådgivningsbesöket bedömde barnmorskan för första gången att huvudet inte gick att rucka på. I övrigt var allt prima: blodtrycket bra, ingen svullnad, fina hjärtljud och vikten hade gått lite ner istället för spikrakt uppåt som varit fallet fram tills för någon vecka sedan.
Barnmorskan tyckte att jag såg ut som "hälsan själv", vilket var trevligt att höra. Och hittills har det faktiskt gått bättre än jag trott att vara höggravid. Har varit ganska rörlig och även om jag snabbt blir andfådd och snabbare trött än tidigare har jag ändå mått bra.
De senaste dagarna har jag dock lidit av att huden på magen är så spänd. Känner mig sprickfärdig och särskilt huden kring naveln är öm. Tror att jag håller på att få min första bristning precis vid naveln. Ryggont har jag haft lite från och till, inte i korsryggen som man kanske skulle förvänta sig, utan precis under skulderbladen. De nätter när det varit som värst har det varit omöjligt att sova på sidorna mer än en halvtimme åt gången, och man skall ju egentligen inte sova på rygg då man är gravid. Men det är enda som har funkat vissa nätter, och då har jag försökt lägga täcket under ena sidan så att jag ligger halvt på rygg och halvt på sida. Omständligt värre!

Under rådgivningsbesöket idag passade jag på att fråga om sammandragningar. Har ju nog märkt att jag ibland har dem, men de gör aldrig ont utan gör bara att magen känns spänd. Oftast har jag inte ens märkt av att jag har dem och om jag får sammandragningar när jag är ute och promenerar är det inget som hindrar att jag bara fortsätter att gå i samma takt. Var lite fundersam över att jag knappt känner något av sammandragningarna, men enligt barnmorskan är det helt normalt för en förstagångsföderska. Som omföderska är de sedan oftast kraftigare. Sedan råkade det sig att då jag lade mig ner på britsen och hon skulle kolla barnets läge osv gjorde det ont då hon började trycka på magen, och det kändes väldigt obekvämt. Och då konstaterade barnmorskan att jag hade en sammandragning precis i den stunden trots att jag inte kände av den innan hon började trycka.
Men som sagt, tydligen är jag ändå helt normal. Eller ja, i detta avseende i varje fall.

11 dagar kvar till beräknad födelse. Men du får gärna komma ut när som helst nu, Pyret. Vi längtar efter dig!

Firar vinsten

Tror att Pyret firar Finlands seger i hockeykvartsfinalen. Eller så möblerar hon om inne i magen, för rörelserna är så kraftiga att jag nästan blir lite åksjuk. Älskade unge!
Nu skall vi snart fortsätta kvällen med att heja på Krista i eurovisionen.

Dagen så här långt.

Har varit på vift en stor del av dagen. Eller, i vanliga fall skulle det ju inte ens motsvara en arbetsdag, men som gravid är ju några timmar en evighet.
Har varit och skjutsat iväg sambon på sin jobbresa, handlat mat och träffat en god vän på stan där vi hann luncha, fika och shoppa. Jag köpte dock inga kläder eftersom jag ju inte har en aning om vilken storlek jag kommer att vara om några veckor. Inte heller har jag någon koll på hur det kommer att fungera med amningen: kan man alls ha vanliga tröjor de första månaderna då babyn skall ammas ofta? Dreglar efter den här amningsklänningen,

men vet inte om jag borde satsa så mycket pengar på en klänning som jag bara kan använda någon månad (pga den ack så korta finska sommaren alltså, inte för att jag har tänkt sluta amma efter bara någon månad). Å andra sidan har jag en känsla av att jag skulle använda den väldigt mycket eftersom den ser både skön och praktisk ut. Har ett linne från boob också, och det är så bekvämt. Vet att de sedan också har ganska bra andrahandsvärde om man vill sälja den efteråt. Och så gillar jag ju förstås att klänningen till 95% är gjord av ekologisk bomull...
Beslutsångest!

Två dagar till

Om två dagar får vårt lilla Pyre gärna komma ut. Orsaken till att hon inte "får" komma innan dess är att mannen skall på jobbresa och varken jag eller han vill ju att hon kommer medan han är borta. Är smått orolig trots att han inte kommer att vara många timmar bort.
Men skulle det inte vara typiskt att jag har världens raketförlossning hemma då han är borta? Eller att jag ringer hem honom i onödan bara för att jag är orolig för att föda hemma på köksgolvet?
Så Pyret, två dagar till, sen får du komma, okej?

Känslor

Har haft en dag fylld av motgångar, vilket märks på mitt humör som verkligen är i botten. Ingenting blir som jag planerar just nu känns det som. Och gravidhormonerna gör sig verkligen påminda nu: gråter väldigt lätt och känner mig ibland deppig, helt utan orsak. Tidigare under graviditeten tycker jag mig inte ha märkt av några humörssvängningar, men tydligen kommer alla på en gång för mig.

Dagens positiva är att jag för första gången kokat nässelsoppa: gott, vitaminrikt, billigt och miljövänligt.

Vår lilla jätte

Jag har haft så fullt upp de senaste dagarna att jag inte ens hunnit uppdatera er angående vecka 37-ultrat som vi var på förra onsdagen. Där konstaterades än en gång att Pyret är en stor bebis som ligger över kurvan vad gäller alla mått. Hon följer sin egen kurva bra och är ändå inte så stor att det skulle räknas som onormalt eller så, men stor är hon. I onsdags var den uppskattade födelsevikten 3,3- 3,4 kg, och om allt fortsätter som hittills kommer hon att väga cirka 4 kg vid beräknad födelse den 31 maj. Och jag som läser på tidningen idag att IVF-barn oftast har lägre födelsevikt än andra barn. Antar att det inte gäller alla, höhö.
Hursomhelst innebär allt detta att de knappast kommer att låta mig gå allt för mycket över tiden, så ny kontroll den 30 maj där de skall ta ställning till eventuell igångsättning (eller igångsättningsförsök, som doktorn påpekade. De där försöken lyckas ju inte alltid.).
Jag känner mig ändå rätt lugn över allt detta eftersom mitt bäcken är tillräckligt brett för att klara av ett större barn. Men alltför stor skulle hon ju inte behöva bli :)

Solskenet

Jag fick nog dagen att gå trots allt. Har suttit länge ute i solen och njutit av min Susan Wiggs-bok. Satt så länge i solen att jag antagligen skulle ha bränt mig rejält om jag inte skulle ha smörjt mig med solkräm efter en stund. Så ljuvligt då man börjar ana lite somrigare temperaturer!

Tråkigt

Har svårt att bestämma mig för vad jag skall göra idag. Känner mig uttråkad samtidigt som jag inte tycker mig ha energi till någonting alls. Kanske jag bara borde lägga mig på soffan och läsa så kommer eventuellt orken senare? Eller så borde jag kanske tvinga mig själv ut på en promenad så skulle jag kanske få lite energi...
Dagens i-landsproblem, I know.

Omöjligt

Det är ju totalt omöjligt att vara helt förberedd på vad som väntar. Trots att jag läst massor om förlossning och första tiden med en baby är det ändå som ett stort mysterium. Det märkte jag bland annat igår då jag från cirka klockan 13 till 21 hade ont nere i magen, ibland också i ryggen och i ljumskarna. Med en spänd förväntan tänkte jag att: "Nu kanske det är dags!", men mot kvällen hade värken klingat av.
Egentligen var det inget som jag trodde var riktiga värkar heller eftersom det inte skulle ha gått att ta tid på dem. Det kom och gick i vågor och på olika områden, men det var för diffust för att säga exakt när de började och slutade. Dessutom var det ibland en stickande smärta, och ibland en mera molande värk. Och så varierade det som sagt VAR värken kändes.
Det är ju så otroligt spännande då man inte vet hur det kommer att kännas när det väl börjar. Idag tänker jag att det jag kände igår eventuellt kan ha varit att barnet fixerades nere i bäckenet. Det borde ske i dessa veckor, och jag sa flera gånger till sambon att det "känns annorlunda". Få se på onsdagens ultraljud då om hon har fixerats med huvudet neråt. Och om hon är en jättebebis eller inte. Och om mitt bäcken är tillräckligt brett i sådana fall.
Hoppas det, för det skulle nog komma som en chock om jag nu skulle vara tvungen att ställa in mig på kejsarsnitt istället.

Njuter

Det är härligt att vara ledig och bara tänka på sig själv. Tycker äntligen också att jag börjar komma in i lite lugnare rutiner och känner inte samma press att prestera något varje dag. Jag gör det jag orkar och inget mer.
Nu börjar jag känna mig så reda att träffa Pyret, och tycker att hon gott och väl kunde börja komma så småningom. Men jag har inga känningar alls, så jag misstänker att det nog lär dröja innan hon behagar kika ut. Idag är det väldigt bökigt i magen, misstänker att det börjar bli ganska trångt där inne.

Hemtrevligt

Det finns nog ingen doft som är så välkomnande och hemtrevlig som doften av nybakta bullar.
Tänkte fira vappen och första maj med att dricka mjöd, äta bullar och ha picknick. Kanske skulle jag göra den här pajen till picknicken? Den är så goood!

Det närmar sig

Cirka 32 dagar kvar till BF och spänningen stiger. Hur kommer det att kännas när det sätter igång? Kommer min man att vara hemmavid eller långt borta då det börjar? Kommer förlossningen gå snabbt eller långsamt? Hur kommer jag att klara av smärtan?
På samma gång som alla dessa tankar snurrar i huvudet känns det ändå förvånansvärt lugnt. På ett eller annat sätt skall hon ju ut, och om några veckor kommer vi äntligen att få träffa vår nya familjemedlem.
Svårt att tänka att det bara är ett år sedan vi sörjde vår misslyckade IVF... Tänk vad mycket som kan hända på ett år.

Första dagarna som mammaledig

Både igår och idag har jag varit ganska aktiv hemma och städat, tvättat, fixat och donat. Igår hade jag massor av energi och skulle bara ha kunnat fortsätta med aktiviteter när kvällen kom, men idag har det varit helt annorlunda. Började dagen med en promenad och då jag kom hem från den var energin slut. Trots det började jag ändå på med flera projekt: byta sängkläder, städa och tvätta. Och herreminskapare så trött jag var innan jag var klar! Var tvungen att lägga mig ner och vila flera gånger för att jag blev så andfådd och trött.
Tror att jag får lyda rådgivningstanten fr.o.m. nu: då man är mammaledig är det just meningen att man skall vara ledig. Eftersom förlossningen ofta sätter igång på kvällar och nätter är det bra att vila varje dag så att man sedan inte är helt slut då det väl är dags.

Nu blir det soffpotatis av mig resten av dagen!

Gråtfester

Vad är grejen med att alla amerikanska TV-serier skall vara sådana gråtfester? Det är ju omöjligt att titta på Extreme Home Makover utan att tårarna rinner. De mjölkar verkligen allt de kan ur familjers tragiska livsöden...

Mammaledighet

Idag var sista dagen på jobbet, och även om det känns konstigt skall det ändå bli ganska skönt att få rå om sig själv några veckor innan Pyret kommer.
Har tänkt ta det lugnt och njuta av varje dag och planen är att jag bland annat skall:

• gå flera korta promenader varje dag
• träna lätt styrketräning hemma så att jag har lite muskelmassa kvar efter förlossningen
• yoga några gånger i veckan för att förhoppningsvis hålla ryggen i skick (börjar få väldigt ont)
• packa bb-väskan färdigt
• baka bullar och göra mjöd till första maj
• fylla frysen med lite färdig mat till den första tiden hemma med Pyret
• städa lite i skåp och hyllor och förhoppningsvis skänka en del som vi inte använder till loppis
• läsa färdigt alla böcker som jag har på gång

Pyrets egen sång

Pappan i vår blivande lilla familj gillar att spela gitarr och en av hans favoritartister är Lars Winnerbäck. På senaste tiden har han spelat följande låt ganska ofta eftersom han tycker att den är hans låt till Pyret. Vi brukar sjunga den tillsammans.

Jag har sett varenda vrå av Sveriges land
Jag har härjat runt i loger och på Grand
Jag har letat efter ro för min skakande hand
Efter dig, efter dig, efter dig

Du är resan som jag velat ska ta fart
Du är gåtan som jag aldrig löser klart
Du är början på nåt nytt och nånting underbart
För mig, för mig, för mig

När hösten kommer och tiden gått för fort
När allt känns på rutin och redan gjort
Ska jag samla mina krafter och göra nånting stort
För dig, för dig, för dig

Det här med moderskänslor

Jag börjar förstå det här med att man behöver de 9 månaderna på sig för att förbereda sig på att bli förälder. Jag hade liksom trott att vi som försökt få barn så länge skulle ha extra lätt för att vänja oss vid tanken, men för min del har det snarare varit tvärtom. Tror att jag i mitt undermedvetna har "stängt av" tanken på att någonsin bli mamma för att skydda mig själv ifall vi skulle ha förblivit lika ogravida som vi trots allt var i tre år.
Minns att jag i början av graviditeten ofta skrev om hur overkligt det kändes att vara gravid. Känslan kan kanske mest liknas vid att jag kände det som om jag stod vid sidan om och tittade på. Samma känsla har jag haft när jag har tänkt på Pyret. Jag har intellektuellt sett vetat att det ju är vårt barn där inne i min mage, men känslan "Det här är min bebis" har ändå inte funnits där. Det är ju knappt att jag vågar skriva sådana tankar eftersom det känns som om jag är en dålig mamma bara att tänka så.

De senaste veckorna har jag dock börjat känna en stor tillgivenhet till den lilla som bökar runt i min mage. Kanske är det på grund av att jag nu kan känna om det är något vasst eller mjukt som plötsligt försöker tränga ut ur min mage. Det är så roligt att sitta och känna det, och sedan kunna spekulera: "Är det här rumpan eller huvudet? Var det där en liten fot eller ett knä? Kanske en häl?
Eller så beror det just på att jag haft tid på mig att bearbeta allt detta, att långsamt få vänja mig vid tanken på min nya roll.
Oavsett så känns det skönt att äntligen känna sig lite mera normal, nu då jag börjar känna kärlek och tillgivenhet till Pyret. Tänk att just jag har turen att få uppleva detta!

Rådgivningsbesök vecka 33 (32+6)

Idag var det igen dags för besök till mödrarådgivningen. Jag gjorde storstilad entré genom att börja blöda näsblod det första jag gjorde, men det slutade efter en stund. Vikten hade inte gått upp så mycket sen senast, trots att livmodern hade växt rejält och nu börjar vara uppe i höjd med revbenen. Blodtrycket bra och bebisens hjärtljud prima. Lillbebisen blev först alldeles vild då barnmorskan klämde på magen, så vi var tvungna att vänta en stund då hela magen började röra på sig och hjärtljuden blev ganska snabba. Efter någon minut hade hon lugnat sig och hjärtljuden var jämna och fina på ca. 128. Hon har blivit så rörlig, och det känns som att jag börjar känna henne lite mera. Ser så fram emot att träffa den här alldeles nya människan som bor i min mage...

Under rådgivningsbesöket gick vi också igenom förlossningsplanen, och barnmorskan ifrågasatte inte alls vårt beslut att inte ta K-vitaminsprutan. Hon såg väldigt förvånad ut, och sa att hon skall kolla med förlossningen vad de anser om detta. Hon menade att det nog är rutin så att det kan vara bra att vi diskuterar det i förväg så att det inte sker några misstag eller att vi på något annat vis känner oss missnöjda i efterhand. Vi blev positivt överraskade och tyckte båda att det var en bra idé att reda ut allt innan så att vi inte behöver ta eventuella konflikter på BB när vi antagligen är ganska känslosamma och sårbara. Nu hoppas vi på lyhördhet och vettig dialog också från förlossningen.

11 jobbdagar kvar

Inte för att jag har nedräkning eller så, hehe. Känner så många känslor i.o.m. det här att gå på mammaledigt. Känner mig dels förväntansfull inför allt spännande vi har framför oss, och lite lättad över att snart få vara hem och vila på dagarna istället för att sitta, gå och stå så pass mycket som jag gör.
Samtidigt känns det lite vemodigt att inte få träffa alla underbara kolleger varje dag, och lite otryggt att överlåta sitt jobb till någon annan. Jag vet att man aldrig är oumbärlig, men det är ändå svårt att tro att någon ska kunna ta över helt och hållet direkt. Sedan ska vi inte tala om stressen att hinna göra allt klart på dessa 11 dagar. Hur skall jag hinna?

Nu blir det lite kvällssnacks och TV-tittande.
Trevlig måndag på er alla!

Ultraljud i vecka 33 (32+0)

Idag var vi på vårt extra tillväxtultra, och allt såg bra ut. Alla mått var betydligt större än vad de borde vara i vecka 33, de flesta 2-3 veckor mera. Lårbenet var extra långt och motsvarade 35+6! Läkaren tittade finurligt mellan mig och sambon och funderade vems gener det är som gett bebisen sån längd. Så vårt lilla Pyre kommer troligtvis att bli en ganska stor bebis. Hann bli nervös och börja tänka på förlossningen, men då jag frågade om det svarade läkaren lugnande och menade att det nog är för tidigt att börja tänka på hur storleken skulle kunna påverka förlossningen.

Men nöjda och glada är vi ändå, tänk att vår bebis bara växer och mår bra där inne. Dessutom låg hon med huvudet neråt, men det är ju givetvis ingen garanti att hon hålls så då det är så många veckor kvar. Efter att vi kom hem (och jag hade tagit en tvåtimmars tupplur) började jag tänka på att jag hört någonstans att pojkbebisar ofta är större, så nu känner jag mig lite osäker på om det faktiskt är en flicka. Redan från början kände jag ju mig helt säker på att det var en pojke, så kanske min instinkt hade rätt? Nu får vi väl börja fundera på pojknamn igen då, hehe.

Pryltokig?

När vi var på föräldrafortbildning häromveckan pratades det en del om att blivande föräldrar är väldigt goda konsumenter. Man kan "luras" att köpa allt från den dyraste barnvagnen till den häftigaste babymonitorn eftersom man är så sårbar och vill göra allt för sitt barn. I vårt samhälle har mentaliteten blivit lite att: "ju dyrare prylar, desto mer älskar man sitt barn".
Jag tycker egentligen inte att vi har köpt så där väldigt mycket saker: en del fick vi i moderskapsförpackningen från FPA, en del har vi fått låna av släktingar, babyskyddet och en del andra småsaker har köpts begagnat medan vagnen är ny. Jag trodde att vi hade allt, men plötsligt kommer jag på allt mera som vi behöver skaffa. Och sedan undrar jag om det är nödvändiga saker, eller om vi bara konsumerar för att försöka lugna oss själva inför den här stora omvälvande händelsen i vårt liv?

Det senaste i raden på vår inköpslista är en bärsjal, men den tänkte jag försöka hitta begagnad på huuto.fi (typ som en auktionssida där privatpersoner kan sälja sånt som de inte behöver). På sätt och vis känns det ju bättre både ur ekologisk och ekonomisk synvinkel att köpa begagnat, och jag är ganska övertygad om att vi faktiskt skulle ha nytta av sjalen också. Särskilt med tanke på att det var sambons idé, eftersom han brukar vara den som genomskådar mina försök till att handla "onödiga" saker.

Nu har jag en dejt med ett berg av disk.
See you!

En liten jämförelse

Vecka 6 vs vecka 32.

Om cirka 2 månader kommer jag förhoppningsvis att vara mamma och min sambo pappa. Tänk vad mycket som kan hända på ett år! Visst finns mirakel.

Påsken

Jag har inte ett endaste påskpynt framme i lägenheten, men helt bevisligen blev det påsk i alla fall. Njuter för fullt av det vackra vädret och av att vara ledig. Har ätit massor med gott och t.o.m. druckit en alkoholfri öl.
Idag var vi in till stan och tittade lite på marknaden som ordnades, och därefter gick vi till KappAhl och köpte en åkpåse och en filt att använda åt Pyret då hon är nyfödd. Älskar KappAhls Newbie-kollektion!

Bilder från: KappAhl.se

Vi konstaterade också att vi borde köpa ett liggunderlägg att ha på tvättmaskinen, som skall få agera skötbord. En annan grej som vi funderat på är ett babynest, som skulle kännas tryggt att ha då Pyret skall sova med oss i sängen. Håller på att läsa om Attachement parenting, och enligt författarna är samsovandet väldigt viktigt för den tidiga anknytningen. Har ju dessutom läst tidigare om att plötslig spädbarnsdöd inträffar mera sällan om man har barnet nära då det sover, men är livrädd att jag eller sambon skall skada bebisen i sömnen. Tänk att vakna på morgonen och märka att man råkat kväva bebisen! Usch, ryser bara vid tanken!

Sexy Mama

Känner mig som jag vet inte vad just idag. För det mesta njuter jag av att vara gravid och känner mig kurvig, vacker och kvinnlig. Men sedan kommer det dagar då jag känner mig stor och otymplig och så osexig som bara är möjligt. Detta händer t.ex. då:

• Jag ställer mig på vågen och konstaterar att jag nog inte är en av dessa exemplariska personer som går upp 10-12 kg under graviditeten. Har redan gått upp ca. 14 kg och då är de kommande veckorna de då bebisen ökar som mest i vikt. Borde kanske inte noja så mycket över sånt eftersom jag varit ganska smal från början, och då brukar man ju gå upp lite mera i vikt, men varför skall det stå överallt att en graviditet egentligen väger 12 kg. Alltid dessa 12 kg!
• Jag vaknar på morgonen och drar på mig stödstrumporna och korsetten som jag skaffade i måndags. Halleluja, så sexig man kan känna sig.
• Kollegan påpekar att jag börjar se "frodig" ut. Om man måste ta till trädgårdsterminologin har man nog svårt att hitta något fint att säga.
• När jag nyser, och första tanken är: "Shit, kissade jag nyss på mig?".

Snörvlar vidare

Förkylningen håller i sig, och misstänker att jag har en lindrig bihåleinflammation eftersom det gör ont i övre käkens tänder då och då. Konstigt nog har jag inte haft någon feber alls sen jag blev sjuk, men däremot konstant undertemp. Känns konstigt att termometern visar 35,9 då jag är gravid. Men om jag förstått saken rätt är det inte alls farligt för bebisen, medan det kan vara ganska dåligt ifall man istället har feber.

Idag har jag och sambon skrivit vårt förlossningsbrev och i.o.m. detta tog vi också äntligen ett beslut ifråga om K-vitaminsprutan. Planen just nu är att vårt barn inte skall ha sprutan om förlossningen går som planerat och om barnet mår bra vid födelsen. Om några komplikationer inträffar vill vi att de ger K-vitaminet, men då helst oralt. Enligt den här sidan handlar det bara om några minuters skillnad då det gäller hur effektiv sprutan är gentemot den orala versionen.
Jag har läst på en hel del då det gäller detta, och de bästa informationssidorna som jag hittat hittills är dessa:
http://www.aims.org.uk/Journal/Vol13No2/vitk.htm
http://drbenkim.com/vitamin-K-shot-baby.html

Dessutom har vi skrivit i brevet att vi inte önskar en tidig avnavling (också här förutsatt att inga komplikationer inträffar som gör att de genast måste springa iväg med vårt lilla Pyre) eftersom det egentligen bara finns nackdelar med att de klipper navelsträngen direkt.

Tro mig, då jag säger att det är skönt att ha nått ett beslut. Internet svämmar över av information om fördelarna och nackdelarna med K-vitaminet, och mycket känns som skrämselpropaganda för den ena eller den andra sidan så det är svårt att veta vad som är bäst. Nu börjar då den ständiga oron över att man skall göra rätt val för sitt barn. Tänk om något sedan händer och man då anklagar sig själv resten av livet?

För ett drygt år sedan

I fjol den här tiden hade vi precis börjat vår första behandling, som skulle visa sig resultera i ett riktigt fint resultat vad gäller ägg och embryon, men inte i den graviditet vi hade önskat. Hursomhelst var ett av de där embryona ett riktigt guldägg. Resultatet dansar just nu en liten discodans inne i min mage.
Lycka.

Förkylningen från Helfvetet

Åh, suck, ett så självömkande inlägg detta kommer att bli. Har drabbats av värsta förkylningen och har knappt sovit alls de två senaste nätterna eftersom jag knappt får någon luft då jag ligger ner.
Har sköljt näsan med kannan ett flertal gånger, men det hjälper bara en kort stund. I natt var det dock tack vare kannan som jag till sist slumrade någon timme mellan 4 och 6. Sedan var nästäppan tillbaka. (Är tacksam att jag inte är en av dem som lider av konstant nästäppa hela graviditeten...)
Åkte till Apoteket i morse och skulle köpa nässpray, bara för att få höra att de inte kunde rekommendera en endaste nässpray då jag är gravid. Läkarrekommendation behövdes för allt utom de vanliga koksaltsprayerna, och en sådan hade jag redan hemma. Då jag kom ut till bilen satt jag bara och grät av utmattning, och till sist bestämde jag mig för att åka till hälsocentralen för att få en läkarrekommendation. Då jag kom dit fick jag höra att man nog inte får en läkartid bara för en förkylning. Då häll tårarna på att börja komma igen och jag förklarade att jag knappt hade sovit de senaste dygnen och att jag bara behövde en läkares råd om en nässpray som var okej att använda under graviditeten. Och halleluja, det kunde de i alla fall ordna.
När jag till sist kom hem kröp jag till sängs med min Otrivinflaska och vaknade två timmar senare. Inte frisk, och med ett bankande huvud, men jag hade i alla fall till sist sovit en stund.

Välbehövlig massage

Jag fick en välbehövlig massage efter jobbet idag. Massören tyckte att jag var lite svullen nere i korsryggen vilket kanske kan förklara att ryggen ofta känns stel och öm numera. Har tänkt skaffa ett stödbälte att använda som förhoppningsvis skulle avlasta både rygg och bäcken en del och kanske dessutom få det att kännas bättre nere i magen. För tillfället händer det nämligen ibland att jag känner att det drar nere i magen. Tror att det belastar ligamenten ganska mycket då jag har all extra vikt samlad som en stor kula fram på magen.
Är så lycklig över att det är fredag idag. Och solsken både idag och resten av helgen om man får tro väderprognoserna. Lovely!

Måndagsmusik

Har inte kört måndagsmusik på evigheter, men idag snurrar denna låt i skallen, så jag tänkte dela med mig av den.
Låten, som sjungs av Miley Cyrus, har många gånger peppat mig att orka igenom barnlösheten och efter dagens föräldraförberedelsekurs* känns det som om den också kan peppa mig under den kommande förlossningen.

Enjoy!

*tydligen finns det inget sådant ord. Istället föreslår Bloggers stavningskontroll förargelseväckande. Öh?!

Sånt som ingen berättar

Kanske är det för att en del gravidkrämpor är så ovanliga. Eller så är det helt enkelt en stor komplott där alla som vet något har bestämt sig för att inte berätta om allt man kan lida av då man är gravid, eftersom folk skulle bli avskräckta.
De senaste månaderna har jag dock fått uppleva en del krämpor som jag inte hade en aning om att var gravidrelaterade.
Ett exempel är det här med födelsemärken. Minns inte om jag skrivit om det tidigare, men jag upptäckte efter julen att ett födelsemärke som jag har under bysten (ja, på den tiden var det ännu möjligt för mig att se vad som hände under bysten. Nu får jag istället ta spegeln eller sambon som hjälp om jag vill se något under hinkarna) hade blivit större och lite ändrat färg. Hann bli halvt i panik och tänkte att: "Jaha, nu då drömmen om barn håller på att bli verklig kommer jag istället att dö i cancer. Typiskt!"
Jag kollade ändå på nätet ifall det skulle vara gravidrelaterat, vilket det faktiskt visade sig vara. Detta bekräftades några dagar senare av rådgivningstanten.

Senaste gravidkrämpan som överrumplade mig var näsblodet. Jag blöder aldrig näsblod i vanliga fall, men natten till lördag trodde jag nästan att jag höll på att förblöda då det aldrig ville sluta. Både nattlinnet och sängkläderna hann få blodfläckar innan det till sist slutade. Sambon vaknade av allt ståhej och efter att han hade konsulterat Dr. Google kunde han lugna mig med att det är helt normalt med näsblod under graviditeten pga. sköra slemhinnor och ökad blodmängd.

Så nu börjar jag ha lärt mig att de mest konstiga symptom antagligen är gravidrelaterade. Det är inte bara illamående, ömma bröst och halsbränna, utan också näsblod och födelsemärken som förändras.
Trevlig måndag!

Tid för nytt ultraljud

Den 5 april skall vi på ett extra tillväxtultra, som tydligen alltid görs vid IVF-graviditeter. Dessutom har vi nu fått tiden för det sista ultrat som görs i vecka 37.
Vi, som sprang på ultraljud var och varannan vecka i början av graviditeten, har ju inte varit på något nu sedan rutinultrat i vecka 17 så det skall bli riktigt kul att se vår lilla skrutt.
Som förresten är en liten tjej!

Darth Vader och känslostormar

Har läst mycket om att bebisen hör allt som händer runtomkring, och därför har jag försökt uppmuntra sambon att börja prata lite mer med magen. Men han tycker att det känns fånigt, vilket jag förstås kan förstå, och har varit lite motvillig. Trots allt sjunger han ganska mycket istället då han sitter med gitarren varje kväll, så jag tror nog ändå att Pyret börjar känna igen hans röst också. Idag höll jag dock på att skratta ihjäl mig då han pussade på magen och sedan började småprata lite med den. Han lät ungefär som Darth Vader (I´m your father, Luke) och det lät så hysteriskt roligt att vi sedan bröt ihop båda två.

Idag har överlag varit en bättre dag än gårdagen. Då jag kom hem från jobbet igår var jag så fysiskt och psykiskt slut att jag bara grät och grät. Allt kändes helt hopplöst och det var verkligen bara mörker. Vilket i sin tur fick mig att bli så arg och besviken på mig själv eftersom jag äntligen har det jag längtat efter så länge (en stor gravidmage). Vet att det är orealistiskt att alltid vara glad och tacksam hela tiden, men det känns så fel att ha rejäla svackor då jag bara borde vara lycklig. Men antagligen beror humöret också till viss del på graviditetshormonerna så det kanske bara är naturligt. Eh, visst?

Lite inspirationsbrist

Har tappat tråden här på bloggen känns det som. Loggar in de flesta dagar och kollar läget, men sedan då jag klickar på "nytt inlägg" blir det tomt i huvudet. Ibland då jag håller på med något annat kommer jag på blogginlägg och fyndiga formuleringar, men dem minns jag förstås sedan inte då jag sitter framför datorn.

Har njutit av soooolen idag, precis som så många andra att döma av facebookuppdateringarna. Känner mig så lycklig av att ha fått ladda energiförrådet. Hoppas att våren fortsätter göra sig påmind, för efter idag skulle jag ha svårt att acceptera att det kommer mera snö. Satt med min varma kakao och drömde om sommaren, barnvagnspromenader och lata dagar vid mina föräldrars sommarstuga samtidigt som solen värmde mitt ansikte.

Lider just nu av lite måndagsångest, men försöker peppa mig själv med att jag bara skall jobba 8 veckor till innan jag får gå på mammaledigt. Det kommer att gå på ett huj!

Minnen

Var på promenad och medan jag fick motion och frisk luft vandrade tankarna iväg och jag fylldes plötsligt av en så stor tacksamhet över att jag och min sambo skall få bli mamma och pappa.
Mindes några riktiga low points från vår tid som ofrivilligt barnlösa:

1. Vi har bara försökt i några månader då min kusin berättar att hon är gravid. Då hon åkt hem räknar jag ut att hon blev gravid samma månad som vi började försöka. Tårarna rinner som om det inte fanns något slut.

2. Jag sitter på en toalett i köpcentret och stirrar på ett Clearblue digitaltest. Mensen är nästan en vecka sen och trots att vi haft en liten paus från att försöka "på riktigt" har hoppet väckts. Kanske vi är ett av dessa par som blir gravida när vi inte försöker? En evighet senare dyker det upp. Det där förhatliga "Inte gravid" som jag sett så många gånger tidigare. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag biter ihop och går ut från toaletten. Jag intalar mig att jag är stark, att jag borde vara van vid det här laget och kan ta misslyckanden med ro.

3. Ligger på bänken hos min akupunktör och hon sätter nålarna i magen, precis ovanför mina äggstockar. Nålarna gör så ont att jag börjar gråta. Tårarna fortsätter att rinna efteråt då jag känner en enorm hopplöshet över hur orättvist livet är.

4. Cirka två dagar efter äggplocket i vår första IVF. Jag ligger på soffan hemma och är sjukskriven. Klarar inte av att ställa mig upp mer än 5 minuter i taget, eftersom jag får otrolig värk i magen då. Ruvar på ett embryo, men känner mig otroligt deppad över hela vår situation. Varför skall just vi vara ofrivilligt barnlösa?

Och det finns så många fler av dessa specifika situationer som etsat sig fast i mitt minne för evigt. Så mycket sorg och så mycket förlorad tid.
Mitt under promenaden började tårarna rinna av både sorg och lycka. Graviditetshormoner eller sorgbearbetning?

Lata, lediga dagar

Har några dagar ledigt just nu och njuter för fullt. Gårdagen var en så ljuvlig dag att jag bara ler för mig själv ännu idag. God mat, trevligt sällskap och något värt att fira är ett lyckat recept för en underbar kväll.
Imorgon väntar både sockerbelastningstest och första familjeförberedelsekursen.
Nu skall jag mysa tillsammans med mannen i mitt liv resten av dagen...

Det här med träning

Efter att ha varit sjukt trött ett tag känner jag mig äntligen lite piggare. Kanske kan det bero på att dagarna äntligen börjar bli längre och jag ibland hinner få lite solljus på mina promenader hem från jobbet. Eller så beror det på att jag har börjat ta lite extra D-vitamin. Eller att jag har sovit lite bättre de senaste två veckorna (tack öronpropparna!).
Oavsett är det skönt att inte vara helt paralyserad av trötthet varje kväll, och jag har orkat vara lite duktigare med träningen nu. De senaste veckorna har jag simmat en gång i veckan och gått på gym en gång i veckan. Dessutom har det blivit antingen en längre eller kortare promenad de dagar jag inte gjort något annat.

Och jag tänker mig att det är bäst att njuta medan det varar, för snart lär jag väl vara så stor att träning är det sista jag vill tänka på...

Lite klädinköp

Idag har vi tvättat babykläder och tygblöjor hemma hos oss. Madrassen som kom med moderskapsförpackningen* (som vi fick i fredags) har vi redan haft ut och vädrat för att få bort eventuella kemikalier ur den så mycket det går innan bebisen kommer.

Nu på kvällen har jag deltagit i mitt första me and i-party och blev väldigt positivt överraskad. Hade bara tänkt köpa något bebisplagg men hittade massor som jag själv också ville ha.
En fantastisk klänning som satt perfekt till och med med min stora mage och som kommer att vara perfekt i sommar då jag (förhoppningsvis) ammar eftersom den går omlott över bysten.
Knickers som de andra på partyt berättade att sitter perfekt både som gravid och som nyförlöst. Och senare också förstås!
Och lilla bebisen fick ett par supersöta pandabyxor.


*Varför heter det förresten fortfarande moderskapsförpackning och inte föräldraförpackning? Känns väldigt gammaldags.

Matvanor

Jag har svårt att vänja mig vid det här att äta ofta och lite. Särskilt då jag är vrålhungrig går det helt enkelt inte att ta mindre matportioner, trots att jag försöker. Är tydligen så van att äta en viss mängd mat, så trots att jag då jag börjar ta mat på tallriken tänker att jag skall bara ta lite av varje har jag sedan en full tallrik innan jag är klar. Och sedan blir jag proppmätt efter att ha ätit hälften.

På kvällarna blir det alltid något mellanmål nu, och denna vecka är favoriten mango-banan-jordgubbssmoothie. Brukar blanda i lite apelsinjuice också för att det inte skall bli så tjockt med bara naturell yogurth och frukterna. Rekommenderas varmt!

Rådgivningsbesök vecka 24

Allt var bra idag igen på rådgivningsbesöket. Fortsättningsvis lågt blodtryck, hb hade sjunkit till 121 vilket för mig ännu är helt bra. Vikten hade ökat med 2-3 kg sedan senast, men det är ju bara som det skall. Sf-måttet visade att babyn växt riktigt fint och hjärtljuden låg stadigt på 136 slag/minut. Rådgivningstanten tyckte att hjärtljuden lät väldigt bestämda, hehe. Kanske en riktigt liten envis typ som växer där inne. Hann förresten bli lite nervös då det tog en stund innan hon hittade hjärtljuden. Det visade sig att hon helt enkelt försökte lyssna på fel sida om magen, men ni kan ju tänka er vilka tankar jag hann tänka under de sekunder det tog innan jag fick höra det stadiga bultandet.

Med mig hem idag fick jag blanketterna till FPA om moderskapspenning osv. Känns överväldigande att försöka fylla i dem, men imorgon skall jag få lite experthjälp och hoppas få allt fixat då. Kommer att välja moderskapsförpackningen också som alla gravida i Finland har möjlighet att ta ifall man vill. Alternativet är 140 euro i pengar, men jag tycker det känns vettigast att få en basuppsättning med kläder och andra babyprylar.

Förresten så blev det en Brio Kombi. Känns SÅ bra att äntligen ha köpt vagnen. Undrar varför just valet av vagn känns som det allra största beslutet man skall ta?

Bild på innehållet i moderskapsförpackningen (från FPA:s hemsida).

Lite barnvagnstankar

Var och tittade på barnvagnar idag och fastnade precis som tidigare för Brio-vagnarna. Stod och dreglade både på en Brio Happy (som prinsessan Estelle cruisar runt i) och en Brio Kombi. Sambon var inte med, så jag tog foton och under kvällen har vi diskuterat och surfat runt för att hitta recensioner.
Lutade först åt Happyn, men sedan vi läst lite mera började Kombin bara låta bättre och bättre. Dessutom var den lite billigare.
På lördag skall vi och titta igen, tillsammans. Och om vi gillar någondera lika mycket då så kommer vi säkert att beställa direkt. Om ni har erfarenheter av någondera vagnen får ni gärna kommentera!

Babyskyddet som jag skrev om tidigare, köpte vi begagnat. Årsmodellen var 2010, så det finns ännu god marginal av den 5-åriga livstiden. Dessutom har vi noga intervjuat dem som vi köpt av (som inte är totala främlingar utan människor vi litar på) samt granskat varje del av skyddet. Så det känns riktigt, riktigt bra måste jag säga.

En liten förändring

Sedan jag kom förbi vecka 20 har jag märkt en förändring i mig själv (förutom att magen exploderat i storlek alltså). Jag har börjat planera för ett barn. Det märks tydligast när jag pratar med andra om Pyret. Tidigare har jag alltid lagt till kommentarer som "Om allt går bra", "Om inget plötsligt händer" osv. Precis som om jag hela tiden har utgått ifrån att något troligtvis skall gå på tok. Dessa kommentarer tänker jag inte på att säga längre utan diskuterar istället förlossning och mammaledighet som en vanlig gravid kvinna.
Nu har jag också plötsligt fått en stor lust att börja handla saker till Pyret och jag pratar ibland med bebisen då jag är ensam.
Wow, alltså jag skall bli mamma!

Kemikalierädsla

Istället för att pyssla och se på Grey´s Anatomy som jag hade planerat igår kväll, fastnade jag med näsan i en bok och det slutade med att jag läste ut den. Boken jag läste heter Den onda badankan: ditt barn och de osynliga gifterna. Boken berättar om vilka riskerna är med att foster och barn utsätts för kemikalier, vilka de värsta bovarna bland alla kemikalier är samt hur man som förälder kan undvika i alla fall en del av dessa.
Egentligen visste jag ju nog om sedan tidigare att det döljer sig gifter i vår mat, i våra skönhetsprodukter och våra textilier men igår kväll kände jag ändå en känsla av hopplöshet då jag läst ut boken. Det känns ju helt omöjligt att skydda vår bebis från allt. I min kropp florerar det ju redan massor med gifter som jag utsatts för/utsatt mig själv för under årens lopp. T.o.m. gifter som min mamma gett vidare till mig då jag ännu bara var ett foster. Var skall det sluta, liksom? Satt en lång stund och funderade över om jag ville veta vad det är för golv vi har i sovrummet: linoleum eller PVC? För jag kan ju ändå inte göra så mycket åt det ifall det är PVC då vi ju bor i en hyreslägenhet. I och för sig skall vi snart flytta, så kanske det är lika bra att jag inte vet...

Men jag konstaterade efter en stund att det inte är någon vits med att gräma sig över gamla synder. Det enda jag kan göra är att blicka framåt och försöka göra mera medvetna val i framtiden. Jag tänkte ta det en bit i gången och idag lyckades jag vinna ett paket med 5 tygblöjor från huuto.net. Det känns ju i alla fall som en början att vårt lilla Pyre åtminstone slipper ha kemikalier mot sin stackars rumpa i flera år.

I boken tipsades om en del webbsidor som säljer bra produkter. Några exempel som jag kollade in igår:
http://www.ekokul.se/
http://www.littlebloom.se/
http://www.babyeco.se/
http://www.loveko.se/

Några timmar av ensamhet

Sambon åkte iväg på bio med en kompis, och jag njuter av några timmar för mig själv. Oftast tycker jag inte om att vara ensam, men ibland känns det riktigt skönt att vara ensam med sina tankar. Och just nu känns det ju också som om jag inte är helt ensam. Sparkarna blir kraftigare och kraftigare och de flesta kvällar är det full ruljans inne i magen då jag lägger mig ner. Hur är det möjligt att vi har turen att få uppleva detta?!
Luiza hade några goda råd gällande babyskyddet, så det blir nog att fundera lite till innan vi bestämmer oss. Jag hade ingen aning om att det rekommenderades att de inte skall vara mera än 5 år gamla. Så det där med åldern måste vi fråga upp. En tanke som då också väcktes hos oss var ifall vi skulle ha turen att sedan också kunna få ett syskon till vårt lilla pyre. Då finns det ju en risk att vi i så fall skulle bli tvungna att köpa ett till babyskydd, så kanske det ändå skulle vara lika bra att köpa nytt direkt...

Nåja, nu lite mörk choklad, scrapbooking och Grey´s Anatomy.

Hoppsan!

Har visst glömt att blogga den här veckan. Oooops! Men å andra sidan har jag hunnit med mycket i jobbet och dessutom mycket hemmafix. Dessutom har jag varit på långpromenader och t.o.m. varit och simmat en kväll. Men efter en effektiv dag/kväll brukar jag vara ganska nöjd att bara slötitta på TV:n, vilket gör att bloggandet kommer i sista hand.

Har börjat köpa lite smått till bebisen. Hittills har jag själv bara köpt några tygblöjor och ett par vantar. Mamma har köpt ett set kläder till BB-väskan, eftersom min mormor köpte sådana åt min mamma när jag och mina syskon var i magen. Känns mysigt med sådana traditioner.
Vi har också ett babyskydd till bilen på gång. Min sambos kollega har en Brio Primo som hon gärna skulle sälja, så det tänkte vi titta på, och köper säkert också om det inte är något större fel på det. Och det känns så bra att spara lite pengar på en av de större grejerna, eftersom vagnen sedan kommer att bli ganska dyr. Och vagnar skall vi åka och titta på imorgon, jeeej!

Trevlig fredagskväll!

Trött

Vet inte riktigt vad som hände, men plötsligt har jag blivit så där förlamande trött igen som jag var under vecka 7-12 ungefär. Eller, jag har gott om energi i jobbet, men sedan på kvällen orkar jag knappt upp från soffan. Har varit så trött att jag inte ens läst era bloggar den här veckan. Jag som hade tänkt träna mycket nu medan jag ännu har en relativt liten mage.
Trodde att man skulle vara fylld av energi under andra trimestern? Kanske jag bara är lite ovan att vara i jobb efter sjukledighet och julledighet...

PS. Idag går jag in i vecka 21 (20+0) vilket betyder HALVVÄGS!

Rådgivningsbesök vecka 20

Nytt rådgivningsbesök idag och allt såg bra ut. Blodtrycket fortfarande på lägre sidan, men ändå inte för lågt. Hb lite lägre än förra gången men ändå inom det normala (så käkar jag ju också persilja några gånger i veckan). Bebisens hjärtljud 148.

Och så läste rådgivningstanten i journalen från rutinultrat att beräknad födelse var 31.5! Så tydligen missförstod både jag och sambon läkaren då han mumlade fram sina kommentarer. Typiskt, då hoppar jag ju igen tillbaka till 19+4.
Nåja, huvudsaken att allt är bra.

Det som vi dock får tänka om med är vår planerade flytt under sommaren. För säkerhets skull flyttar vi nog fram det någon vecka... Är väl knappast särskilt kul att vara nyförlöst och börja flytta.

Ett nyttigare liv

Efter två veckors julledighet börjar det kännas som om det är dags för ett nyttigare liv både vad gäller mat och motion. Nu borde det också vara okej att jag återgår till att träna lite mera, så bara vardagen återvänder blir det att börja simma och kanske gå på gym igen. Dessutom kommer vi att återgå till betydligt mindre och nyttigare. Jisses, tror att jag fått i mig socker varje dag sedan vi kom hem till våra föräldrar!