Spöket

För det mesta brukar jag kunna fejka det här med att vara normal. Att vara som folk fast jag har ett stort spöke i  bakhuvudet. Oftast känner jag mig också alldeles normal. 

Men de senaste veckorna känns det som om jag inte kan le riktigt på riktigt. Då jag pratar och skojar med människor i min närhet känns mitt leende bara konstlat. 

Jag missunnar inte heller människor i min närhet deras barn, men det blir allt svårare att lyssna på gulliga historier om de första orden och småbarns små nycker. 

Jag vill ju vara glad på riktigt för andra människors skull, och egentligen är jag ju det, men mitt ansikte verkar inte vilja visa det. 

Undrar om det syns på mig?

Jämvikten

Hade massor med energi idag då jag kom hem från jobbet så jag lurade med sambon på ett träningspass till gymet. Men för att mota träningshets och undervikt i grind hämtade vi pizza på hemvägen
Lagom är bäst.

Önsketänkande

Jag önskar så att jag vore en av de människor som aldrig blir arg över småsaker och som alltid klarar av att se the big picture. Men det är jag verkligen inte.
Hälsningar från hon som nyss fick ett psykutbrott på sin sambos skor och tog ut det på skorna. Genom att både ropa åt och stampa på de stackars försvarslösa skorna.
Nu ska jag gå och leta upp en tröja att ta ut resterande aggressioner på.

Att hålla god min

Då människor i ens närhet pratar barn är det lätt hänt att man känner sig utanför och illa till mods. Här kommer några tips på hur du ska överleva diskussionerna om hur perfekta ungar dina bekanta/släktingar/kolleger har:

• Le och tänk på dig själv liggande på en strand, med en iskall drink i handen. Aaaahh....
• Le och tänk på hur du nästa gång ni fikar tillsammans snabbt rycker åt dig den sista bullen mitt framför näsan på dem. 
• Le och tänk på det här inlägget. 
• Tänk på det här och fnissa lite tyst för dig själv.
• Avbryt dem med en anekdot som börjar: "Oj, vet du vad min katt gjorde igår..."

Hungrig och grinig

Efter en 9-timmars arbetsdag, följt av ett besök till matbutiken på väg hem är jag nu alldeles tom på energi. Känns absolut inte okej att ställa sig och laga lasagne då. Så gott, men det tar ju så evighetslänge att fixa till.
Hur hade jag tänkt nu?

Sötsuget

Ni vet efter middagen, då sötsuget slår till? Det gör det åtminstone för mig ibland då jag har ätit lite för mycket socker under några veckors tid.
Nå, hur som helst, då vet ni också hur man kikar i skåpet och tackar sin skapare för att det inte finns något godis där. Så tar man istället påsen med nötter i sin hand, slår sig ner i soffan och känner sig så där äckligt nyttig.
Och så sitter man där och knaprar nötter medan ens hjärna fnissar stolt.
Och ens mage bara vrålar:
"Vad fnissar du åt? Jag vill ha gooooodis, din idiot!"

Som en sten från mina axlar

Idag fick jag äntligen berättat åt chefen om vår kommande IVF. Jag har dragit mig för att göra det eftersom jag oftast blir så känslosam då jag pratar om vår barnlöshet, och dessutom är ju jobbet ett ställe där jag vill vara professionell och felfri (det skulle jag iofs också vilja vara privat). Det känns jobbigt att behöva visa en så sårbar sida åt sin chef. Jag vet ju dessutom att hon vill kunna räkna med att jag har koll och att jag alltid ställer upp, men  med en IVF på kommande kommer det vara svårt att hålla. Med hormoner i omloppssystem och många frånvarodagar kommer jag knappast att vara den mest tillförlitliga arbetstagaren.

Men för att komma till saken: idag berättade jag åt min chef! Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men jag var totalt oförberedd på hur positiv och stöttande hon visade sig vara. Hon var tack och lov bekant med hur en IVF går till och verkade också förstå vilken psykisk påfrestning det är. Det är så skönt att äntligen ha berättat det! Nu finns bara en liten oro kvar över alla andra kolleger och deras reaktioner. Jag hoppas också att detta inte påverkar mina chanser för fortsatt jobb då jag ju inte har någon fast tjänst. Men hej, jag har ju ändå tänkt vara mammaledig inom ett år så det kanske inte gör något, hehe!

Filmtipset

Om ni som bäst sitter och grubblar över vad ni ska se för film ikväll så kan ni sluta. The Help är filmen ni ska se. Vi såg den igår och blev mycket positivt överraskade av den. Emma Stone är en så otrolig duktig skådespelare.

Jag försöker igen lära mig tiofingersystemet, men det är så tidskrävande och tar helt bort skrivglädjen. Men jag SKA lära mig!

40%

Efter vårt inledande besök inför vår stundande IVF ekar det i huvudet: våra chanser att lyckas både då det gäller färskförsök och FET.
40%.
40%!
Jag har aldrig varit en gamer, och skulle gärna ha lite bättre odds. 99%, eller så. Är det för mycket begärt?

Konstiga kramper

Vaknade klockan 3 inatt med en mage som krampade och värkte något otroligt. Trots att det är mitt i cykeln, vilket innebär att det inte kan vara mensvärk, och jag har inte fått ngt positivt ägglossningstest ännu så det kan inte vara såna smärtor heller. Hursomhelst, efter en timmes vridande och vändande somnade jag om, bara för att vakna strax innan klockan ringde med samma smärtor.
Jag hade inte riktigt fattat hur illa det var förrän jag steg upp, men då visade det sig att jag inte ens kunde gå upprätt. Det gjorde mer ont än någon mensvärk jag någonsin haft, och jag undvek att röra på mig ända tills värkmedicinen började ha effekt. Lite snopet att ligga i fosterställning på soffan och se minuterna ticka fram och inse att jag inte skulle hinna till jobbet. Men åtminstone verkar det inte ha varit blindtarmen, tack och lov!
Så idag blev det en hemmadag. Men kramperna släppte nog på förmiddagen, och nu har jag bara kvar lite ömhet nere i magen. Har suttit och tittat igenom nästan alla avsnitt av Happy Ending och inte gjort något vettigt alls. En riktig tråkdag med andra ord...

Sen när sambon kom hem fick jag lite nyheter som inte gjorde feelisen bättre, men det berättar jag om en annan gång.

That Bitter Lady

Jag känner henne inte särskilt väl, och vill egentligen inte lära känna henne heller, den där bittra kvinnan. Men ibland gör hon ett litet intrång i min hjärna och få mig att missunna goda människor sina graviditeter. Men det är fel! Bort med henne, jag klarar inte av att vara bitter konstant. Det förpestar min själ och allt omkring mig.

Och dessutom är det ju vår tur snart... Ja, snart måste det vara vår tur.

Böcker och träning

Har inlett det nya året med att vara duktig då det gäller träningen. I söndags var det gymmet, igår en promenad och idag en länk i kylan. Nu skall jag slänga mig i soffan och chilla lite.

Har annars börjat läsa den sjunde och sista boken i Diana Gabaldons ljuvliga serie, men det ger mig verkligen blandade känslor. Samma känsla brukar infinna sig då jag kommer till de sista sidorna i en riktigt bra bok, dels vill man ju veta hur boken slutar, men samtidigt vill jag hålla mig kvar i fantasivärlden. Det är nog inte lätt att förstå sig på hur vi människor fungerar...

Hurrarop och fanfarer

Jag är tillbaka! Har haft två alldeles underbara veckor, och har knappt satt mig framför en dator under hela tiden. Vilket betyder att jag har en hel del att ta igen under kvällen och morgondagen. Men oj vad roligt det ska bli att läsa ikapp era inlägg.
Kram på er alla!