Galen eller excentrisk?

Idag hade jag igen en diskussion* med min mage. Det gick något i stil med det här:

Jag: Alltså kan du inte göra det lite ombonat nu? Vårstäda lite så att det blir mysigt och trevligt, så kanske någon vill bosätta sig där...
Magen: *tystnad*
Jag: Hallå! Sätt igång med lite effektivare äggproduktion. Det är de bra äggen vi vill ha, skippa rötäggen!
Magen: *gurgel*
Jag: Skit i det då.

*om man nu kan kalla det diskussion då det främst är den ena parten som talar.

Minns ni?

Minns ni den gamla goda tiden då man kunde gå på toaletten utan att ens behöva kasta en blick på det använda pappret?
Numera är både förstoringsglaset och anteckningsblocket med då jag går på toaletten.

Skämt åsido, hur knäpp och överanalytisk får man bli?

En helt vanlig lördag i livet som barnlös

Vaknade kl. 8 helt av mig själv.
Åt frukost på inglasade balkongen och satt länge och drack kaffe och läste tidningen.
Gick på promenad med sambon.
Kom hem och jobbade en stund medan sambon for på träning.
Läste ikapp bloggar och vad som hade hänt på diverse forum. Grät en skvätt av glädje för vissa och av sorg för Carro. Förstår inte hur livet kan vara så orättvist.
Sedan konstaterade jag att jag är sista i en grupp på tre finlandssvenskor, som följts åt i barnlöshetsvärlden, som inte är gravid. Kände mig oändligt ensam i världen. Hopplösheten rann över och jag grät en skvätt till.
Var tvungen att gå ut i solskenet för att tårarna skulle torka.
Efter solsken och ett halvt kilo lösgodis kändes livet acceptabelt igen.
Sambon kom hem, vi gick i bastun, drack varsin öl och satt en lång stund på balkongen igen.
Nu är det hemgjord pizza på gång och kanske skall vi korka en rödvinsflaska.

En lång lördag med hyfsat slutresultat.

Ett hopplöst projekt

En dag som denna känns utredningen som ett oändligt maskineri. Tiden som vi hade fått till gyn.poli. från första början hade annullerats och vi fick meddelande om en ny tid. Den nya tiden passade inte alls oss eftersom jag då skulle bli tvungen att ta ledigt en hel dag från arbetet. Nåja, jag ringde dit och efter många om och men fick vi en ny tid, tre veckor längre fram än den ursprungliga tiden.
Suck, det är ju inte konstigt att det här barnskaffandet känns som ett hopplöst projekt ibland.

Laserakupunktur 2.0

Idag var jag andra gången på laserakupunktur. Denna gång samlade jag mod till mig och tackade för all information hon hade förmedlat förra gången, men förklarade att jag hellre bara ville ha tystnad runtomkring mig då jag fick behandlingen. Eftersom jag är konflikträdd av mig var jag orolig att hon skulle bli sur, men det blev hon inte. Istället tyckte hon det var bra att jag berättade hur jag ville ha det.
Det var riktigt avslappnande att få ligga där i tysthet och jag skulle nog ha somnat om det inte vore för de aningen smärtsamma elektriska impulserna.
Vad lär vi oss av detta? Jo, att man skall vara lite besvärlig om man skall bli nöjd här i livet.

Hoppas att dessa svindyra behandlingar skall bära frukt*. Efter förra behandlingen kom mensen några dagar tidigare än den annars gör, men cykeln var lika lång. Det betyder alltså att min lutealfas var lite längre än vanligtvis, vilket borde vara bra eftersom jag jag oroat mig över att den bara varit 10-12 dagar. Hade också mycket ömmare bröst än jag haft på länge, vilket jag tar som ett tecken på hög progesteronhalt. Det gillar vi.


* eller barn egentligen. Frukt har jag redan.

Suddiga drömmar

Försöker blunda och tänka på något annat, men plötsligt svischar tankarna förbi. Tankarna om hur tiden bara går och går utan att något händer. I dagarna fyllde jag år. 25 år. Halvvägs till 50 och ett kvarts sekel och andra plattityder. Känner paniken närma sig då jag inser att vi snart har hållit på att försöka bli föräldrar i två år. Eller ja, det är ju inte två års oavbrutet sex som jag pratar om, ni förstår vad jag menar. Ju längre tid som går, desto mera avlägset känns det. Kan inte längre föreställa mig gravidmagen. Känner inte längre ett pirr i magen då jag ser bebisar. Det är bara liksom, tomt. Visst finns hoppet där, men den där bilden av mig själv som mamma blir allt suddigare.
Det känns så synd att det har blivit på det viset, men kanske det bara är bra att jag lite skyddar mig själv från de höga förväntningarna. Är det någon annan som känner likadant? Som inte känslomässigt kan föreställa sig en graviditet och moderskap* trots att ni aktivt försöker?


*Eller moders kap som stavningskontrollen föreslår.

Facebookpinan

Trots Facebooks många fina egenskaper kommer jag på mig själv med att känna ett begynnande hat mot fenomenet. Ofta blir jag ledsen då vänner* lägger upp bilder på sina magar** eller sina småbarn.
Senast i raden av sårande statusuppdateringar var något i stil med:

Jag har fått bära på barn i min mage, jag har fött dem och sett dem växa upp. Jag har bytt blöjor, vakat hela nätter och blivit kissad på, men jag skulle aldrig vilja byta. Jag må ha bristningar och hängbröst, men jag är en stolt mamma och det är det bästa som finns.

Givetvis var inlägget komplett med hjärtan, versaler och utropstecken samt uppmaningar om att ALLA stolta MAMMOR<3 skall kopiera detta om de också är STOLTA MAMMOR<3 till världens mest UNDERBARA UNGAR<3!!!!!!!

Sådana gånger känner jag mig mycket frestad att bilda ett nytt konto med namnet Ingen så att jag skulle kunna trycka gilla på deras töntiga uppdatering. Ingen gillar detta, liksom.


*eller vänner och vänner. Bara för att man är vänner på FB behöver det ju inte betyda att man är vänner i verkliga livet. Nope, FB tillåter en att vara "vän" också med personer som man knappt känner: avlägsna släktingar, tidigare studiekamrater och mannen som bor i samma hus och som du egentligen är lite rädd för p.g.a. hans jättemustasch.


**gravidmagar. Eller varför inte en helt vanlig mage också?

Senaste boken

Denna sköna söndag inledde jag med att läsa ut boken One Day av David Nicholls. Riktigt bra var den. Jag som lever mig in i böcker, som om det vore mig själv jag läser om, har både skrattat och gråtit då jag läst den.

Man kan inte vara bra på allt

Jag är helt värdelös på att hålla liv i växter. Detta är den senaste i raden.

Stressen

Just nu känner jag mig mera stressad än kronprinsessans livmoder. Insåg idag på jobbet att jag nog kommer att vara rejält sysselsatt de närmaste veckorna, både dagar, kvällar och helger. Som om mitt liv inte var tillräckligt stressfyllt från tidigare. Samtidigt är jag lite stressad över att leta nytt jobb eftersom det bara är ett vikariat jag har.
Försöker lugna nerverna med Jeff Buckleys lugnande stämma.

Stackars prinsessa!

Alltså här går jag och tycker synd om mig själv för att jag har mens istället för gravidsymptom, men istället borde jag vara tacksam att jag inte har lika höga krav på mig som kronprinsessan Victoria. Herregud, man kan t.o.m. satsa pengar på om det blir tillökning i kungahuset i år eller inte!
Nej, om jag skulle vara Victorias livmoder* skulle jag sätta ultimatum: "Tagga ner eller så blir det inga arvingar alls!"

Vad skulle förresten hända om de inte kan få egna barn och istället adopterar? Skulle en adopterad arvinge få ta över tronen?

*det är en mening jag aldrig trodde att jag skulle använda.

Svamlaren

Men jisses vad jag svamlar! Hur skall någon förstå vad jag menar då jag kastar in massa oväsentligheter i mina inlägg? Jag har alltid en idé om vad jag skall skriva, men vips har en halvtimme gått och jag har fått till stånd en text som är låååångt ifrån den ursprungliga idén och som egentligen inte handlar om någonting alls. Se till exempel föregående inlägg för att få en bild av hur slutresultatet kan se ut.

Till och med mitt svammelinlägg blir ju svamligt (jag antar att det inte ens är ett ord, men ni förstår vad jag menar).

Men herregud, nu måste jag sätta punkt.
Punkt. Eller piste som finnarna skulle säga.

Överdiagnostiseringen

Ni vet hur det är när man läser om symptomen av någon sjukdom och plötsligt är helt säker på att man har den sjukdomen*?
I.o.m. att jag numera är ofrivilligt barnlös** har jag kommit på mig själv med att ha en liknande överdiagnostisering. Jag försöker ständigt tillskriva också andra samma "åkomma". Numera misstänker jag så gott som alla barnlösa i min närhet för att vara infertila. Ja, förutom de som kommer med de allra dummaste kommentarerna då förstås.
Det är både släktingar, bekanta, gamla studiekompisar och också främlingar på stan som jag är helt säker på att har en hemlig önskan om en liten bebis men som hindras av antingen endometrios, dålig spermiekvalitet eller kanske bara för att de spänner sig, höhö. (Den var ny, eller hur?)

Det är lite oroväckande, särskilt om det skulle börja sprida sig också till andra krämpor jag har, såsom hemorrojder, rabies och nageltrång. Nå neeej!


*"Men jag har ju faktiskt varit jättetrött den senaste tiden!"
**Eller Mama in the making var det ju.

The Battle

Det pågår en kamp inne i mitt huvud. På ena sidan har vi Optimisten, en envis j*vel som tar till fula knep för att besegra sin motståndare. Hon är en expert då det gäller att psyka, med små kommentarer får hon vem som helst på fall. I det här fallet är kommentaren "Har du inte lite ömmare bröst än vanligt?.

På andra sidan har vi Realisten som kämpar hårt för att jag skall behålla mitt psykiska välmående. Hon försvarar mig med att använda det sunda förnuftet. "Om ni inte har lyckats hittills så kommer ni knappast aldrig att lyckas på naturlig väg".

Om två dagar får vi se vem som har vunnit. Då kommer jag att få mens, och om jag ligger i en hög på golvet och skrikgråter är det ju givetvis Optimisten som vunnit. Förhoppningsvis vinner Realisten och då kan jag nöja mig med en axelryckning och sedan börja planera nästa månad.

Lediga dagar

Vad ljuvligt det är att vakna och inte ha några måsten (några borde har jag dock...). Under de senaste dagarna har vi hunnit med lite allt möjligt: got mat, träffa vänner och bekanta som vi inte sett på länge och till och med lite utomhusaktiviteter.
Fruktansvärt skönt!
Just nu sitter jag och läser ikapp alla bloggar som jag har försummat lika mycket som min egen.

Skulle lägga in en bild med min morgonkaffe, men kameran är ju förstås utan batterier så ni kan föreställa er hur avslappnad jag ser ut då jag dricker mitt kaffe ur denna Sniffmugg. Jag ser nästan lika avslappnad ut som Homer då han drömmer om munkar.