Det går så fort

"Det går så fort, njut av den här tiden!" Den kommentaren har jag hört hur ofta som helst sedan lillan kom. Och ibland har jag bara blivit sur, då jag varit så obeskrivligt trött och undrat hur tusan man ska kunna njuta då man inte sovit mera än 2 timmar i sträck på flera månader. Men jag inser ju att de har rätt, särskilt då jag tittar tillbaka på foton som togs för bara två månader sedan. Vem är den typen, liksom? Hon som inte kunde vända på sig. Som nästan aldrig log. Som ibland hade lite ljud för sig då man pratade med henne.
Damen som just gått och sova nu ikväll skulle så gärna vilja krypa. Kämpar och kämpar, men än så länge är armarna för svaga. Hon börjar snart bli för lång för skötunderlägget som vi använder för blöjbyten. Då pappa kommer hem på dagarna blir hon överlycklig. Hon har börjat leka mera då man badar henne och varje dag kommer det nya ljud ur henne. Och jisses så tung hon blivit. Mina armar lider vartefter kilona ökar. Svårt att tro att hon bott i min mage, nu då hon börjar bli dubbelt tyngre och 15 cm längre!
Ja, visst går det fort. Och jag försöker att njuta varje dag, oavsett hur trött jag är...

Oktober

Tänkte ta en liten tillbakablick på hur oktober månad sett ut de senaste åren.

2009: hade nyss börjat försöka bli gravid och kände mig redan otålig och besviken över att inte ha lyckats på de få månader vi försökt. Haha, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden, ge mig själv en örfil och vråla: "Skärp dig! Du har ingen aning om vad som väntar!" Eller kanske borde jag bara ge mig själv en kram.
Tyvärr bloggade jag inte på den tiden ännu. Skulle vara intressant att läsa mina tankar från den tiden också.

2010: Barnlösheten var ett faktum och vi började utredningar osv. En lååååång process hade precis börjat.

2011: Vi hade genomlevt ett år av undersökningar och fick äntligen ett datum för IVF. Skrämmande och spännande på samma gång.

2012: Gravid! Hade en blödning i vecka 6 och trodde att allt var kört. Men det visade sig vara ett levande Pyre i min mage. Veckorna släpade sig fram till vecka 12 och rädslan för att något skulle gå på tok fanns ständigt där.

2013: En liten fyramånadersparvel ligger i min famn. Hon vänder sig från rygg till mage (inte medan hon är i min famn, dock), skrattar, "pratar" och är allmänt ljuvlig. Ibland är jag alldeles hög av lycka och kärlek och ibland är jag så trött och uppgiven att jag undrar hur jag skall ta mig genom dagen. Rädslan för att något skall hända henne är stor och hönsmamman i mig känner ett aldrig minskande ansvar.

Ljuvliga lilla Pyret, vilken resa vi gjort!