Att våga känna efter

En av de viktigaste tankarna som finns i boken Resan som jag skrev om i förra inlägget är att man skall tillåta sig att känna alla känslor som poppar upp. Det innebär alltså att om man blir ledsen över något skall man omfamna den känslan till fullo istället för att tränga undan den och låtsas vara glad. Tanken är att genom det här skall känslan "klaras av" så att man kan gå vidare med sitt liv. Om man väljer att tränga undan känslan lagras den i kroppen och kan då ge fysiska problem senare i livet.
Tänkvärt.
Men svårt att genomföra till fullo eftersom man ju sällan är ensam när en känsla kryper fram. Oftast är jag ju ute bland folk då något inträffar som slår undan fötterna på mig och då är det ju svårt att brista ut i gråt utan att klassas som psykiskt instabil.

Men ändå skall nog mitt nyårslöfte vara att våga känna efter mera vad jag känner. Vad skall era nyårslöften vara?

Böcker, böcker, böcker

Under de senaste månaderna har jag läst bland annat dessa böcker.

Resan av Brandon Bays är en annorlunda historia om hur författaren själv överlevde utan medicinsk hjälp då hon hade en tumör stor som en basketboll i magen. Tänkvärt att fundera över hur stor vikt man borde lägga vid alternativmedicin och vård av psyket men som bok är den ändå lite irriterande i sina upprepningar och lite flummiga slutledningar.

Engångsligg av Josefin Palmgren var lättläst och underhållande även om jag kände mig lite för gammal för att kunna relatera till huvudpersonen.

Den osannolika strippan av Diablo Cody är självbiografisk och en bisarr historia om hur författaren hamnade in i stripteasebranschen. Avsmak och fascination är två ord som kan sammanfatta mina åsikter om boken.

Dessutom har jag plågat mig igenom Två av Märta Tikkanen som var välskriven men inte särskilt givande.

I februari när vi får veta vad det är för fel på oss hoppas jag få mera användning för  Fertility, Cycles & Nutrition av Marilyn M. Shannon.

Steget efter

Efter två månaders babymakingförsök blev jag galen och gick med i alla communityn* som finns (överdrivenhet är min bästa vän) för att hitta likasinnade och kunna ge utlopp för mina känslor. Till en början var jag den irriterande typen som skrev gråtande satt framför datorn och skrev hysteriska inlägg varje gång jag hade fått mens. I det skedet kunde jag åtminstone trösta mig med att det åtminstone fanns de som hade försökt mycket längre. I en community fanns en kvinna som hette Nathalie som ofta kommenterade mina inlägg med tröstande visdomsord. Hon hade själv försökt bli gravid sen 2008 och blev det också i början av 2010. Idag loggade jag in på communityn ifråga och konstaterade att hon för en vecka sedan hade fått en liten dotter. Aj, vad det sved! Visst är jag glad för hennes skull och hon förtjänar det verkligen, men hennes förlossning påminde mig om att jag alltså har varit barnlös och ickegravid under hela hennes graviditet. Trots att jag nog redan visste om det så kom det som en chock. Det kommer säkerligen bli samma sak då en bekant till oss föder om någon vecka. Det är liksom så definitivt att någon hunnit bli gravid, vara det i nio månader och sedan föda, medan jag inte har något att visa upp.

Avundsjuk? Jag? Nej, då...


*givetvis valde jag löjligt fantasilösa användarnamn såsom hoppfull, villblimamma och barnlängtan. Ni vet vad jag menar, vi har alla gjort det.

Mys i soffan

Ikväll blir det myskväll. När jag bloggat klart skall jag kura ihop mig i soffan med senaste Lantliv i handen och min superdupersöta nya kudde från Artwood bakom ryggen.

Angående babytemat så kan jag meddela alla intresserade (vilket säkerligen är en hel drös) att jag som bäst torde ha ägglossning. Nu då ni allihopa tänker: "Men för guds skull, klä av dig och hoppa i säng!", kan jag meddela att det redan är fixat.

Hälsningar,
Hon som avslöjar detaljerna som ingen ville veta

En lugn jul med vemodet och hoppet som följeslagare

För ett år sedan fanns inte ens tanken på att vi inte skulle vara gravida eller nyblivna föräldrar julen 2010. Men året har kommit och gått och inget har hänt. Men nu är vi på gång. Nu har vi en tid (som går ända in i februari, men i alla fall) som kommer att ge svar, och som i bästa fall kommer att ge oss en tidsplan för 2011.

Men med erfarenheten kommer också visheten. Jag är nämligen mycket medveten om att vi kanske inte alls är gravida till nästa jul. Men utsikterna såhär långt är goda: vi är unga och relativt friska och jag förstod via en finlandssvensk community som jag är medlem i att köerna till IVF blir mycket kortare i vårt distrikt nästa år, eftersom de kommer att utföra dubbelt fler än de har gjort under 2010. Vi vet ju inte ännu om det är vad som kommer att behövas för vår del, men det finns ju en risk för det.

Julen i år, ja. Mycket god mat, trevligt sällskap och julklappar som både överraskade och behövdes. Enda smolket i glädjebägaren var som vanligt kommentarerna från svärmor om barnbarn.
Dagen har tillbringats på stan för att fynda reaplagg, och en hel del hittade jag. Bilder kommer kanske senare.

Tröttheten segrade igen

Ännu en gång blev jag överväldigad av trötthet och lade mig på soffan istället för att gå ut i friska luften och få lite motion. Hoppas att 2,5 veckors ledigt ger lite nya krafter.
Idag är det förresten årets mörkaste dag vilket innebär att det imorgon är början på ljusare tider. Hoppas att det inte bara är bokstavligt talat.

Our greatest glory is not in never failing, but in rising up every time we fail. 

Ralph Waldo Emerson

En bra månad

Som ofrivilligt barnlös har jag kunnat konstatera att humöret kan svänga många gånger under en månad. T.o.m. under en dag kan jag gå från otroligt hoppfull till nästintill deprimerad över vår situation. Denna månad har hittills varit en av de mest stabila jag har upplevt sedan hela bebiskarusellen började. Jag skulle inte ha kunnat bry mig så mycket mindre än vad jag gjorde då mensen kom, och nu har jag inte kollat tempen en enda morgon sedan dess. Jag vet inte ens vilken dag i cykeln jag är på.

Undrar om det är någon sorts trots. Som att: "nu ska jag nog visa den här jäkla Barnlösheten att jag inte bryr mig om honom*!" 

Men jag klagar inte. Det är väldigt skönt att inte känna sig som en hormonstinn gnällkärring som gråter under joggingturen. Vi kan väl bara låtsas som om det aldrig har hänt, eller hur?

*Ja, ni läste rätt: i mitt huvud är barnlösheten av manligt kön. En elak gammal gubbe är han. 

Julgodis

Nu i veckan har jag bland annat bakat julgodis. 


Först chokladdoppad lakritskola:

Sedan Bountybollar:


Ingredienser: 

50 g smör

1/2 dl sirap
1/2 dl florsocker
2 dl vispgrädde
2 påsar kokosflingor (á 100 g)

Garnering:
200 g ljus blockchoklad
ev silver eller pärlemorkulor

Blanda allt utom kokos i en kastrull och koka i 5-8 minuter, tills smeten börjar bli lite seg. Tillsätt kokosen. Låt smeten svalna något och rulla sedan små bollar och lägg på bakplåtspapper. (Skölj gärna händerna i vatten mellan varven så fastnar inte smeten så lätt på fingrarna.) Ställ kallt minst en timme.

Smält chokladen över vattenbad. Doppa kokosbollarna i chokladen (pynta dem med en silver eller pärlemorkula om så önskas) och låt dem stelna på bakplåtspapper. Förvaras kallt.

De blev kanske inte så fina, men ack så goda. Jag gjorde några med vit choklad och några med mörk. 

Många hjälpmedel små

kanske kan bidra till en bebis.
Jag använder givetvis ägglossningstest och termometer för att hålla lite koll på kroppen.Till en början skrev jag också dagbok för att försöka hitta mönster i min cykel. Numera skriver jag bara in viktiga data på min sida på Fertility Friend. Enkelt och smidigt och till stor hjälp inför läkarbesöket också då det bara går att printa ut enskilda cyklar.

En liten parentes: konstaterade nyss att nästa "fertilitetsperiod" börjar på julafton. Suck vad krångligt då vi kommer att åka Finland runt och bo med våra familjer. "Nej svärmor, nu måste du nog vänta en stund innan du får använda toaletten, mitt ägglossningstest är inte klart ännu" eller "Bort från datorn nu lillbrorsan: jag skall skriva in vilken position min cervix har idag!"

Alla prov tagna

Nu är alla prov tagna och på måndag skall jag boka tid för en genomgång av provresultaten tillsammans med en läkare. Obehagligt att inte alls ha någon koll på vad som kommer att hända nästa år, men vi är väl iaf ett steg närmare vårt framtida barn.

Fredagkväll med Kärleken, rödvin, hemgjort julgodis och Sarah Dawn Finers julmusik. Ljuvligt avkopplande.

En märklig löptur

För första gången på länge drog jag på mig löpskorna och begav mig ut på en lugn länk. Jag var hur samlad som helst när jag stängde dörren bakom mig men under löpturens gång hände märkliga saker med mig. Jag kände plötsligt en klump i halsen, som vägrade ge med sig hur jag än svalde. Jag sprang och sprang ända tills jag kände klumpen försvinna, bara för att märka att tårarna rann längs kinderna. Efter en stund kokade jag av ilska och skulle nog ha slagit ner vem som helst som hade ställt sig i min väg. Tack vare ilskan kände jag dock inte alls av benen utan sprang snabbt som vinden (eller nåja, som en liten lugn höstbris iaf). När jag väl kom hem var jag fysiskt och psykiskt utmattad, men det kändes ganska bra. Motion kan verkligen vara terapeutiskt.

Månne jag får läsa på tidningen imorgon bitti om en galen gråtande kvinna som har skrämt stadens befolkning.
Ssccchhh, ingen avslöjar att det var jag, ok?

Två håriga reservbebisar

Våra små furbabies är verkligen guld värda när jag är som mest bebissjuk. Då är det nog underbart att ha en liten hårboll sovandes på magen. Det stillar abstinensen något. Samma sak gäller när de är jobbiga som aldrig för: busar högljutt när man försöker sova, drar ut skräp över golvet och välter blomkrukor. Då blir jag påmind om att vi måste njuta av tiden utan barn så att vi kan minnas den med glädje sedan när vi är småbarnsföräldrar.

En lugn och skön måndag har jag haft och jag räknar glatt ner till jullovet. Sköööönt skall det bli med två veckor semester mitt i vackraste vintern. Men som, sagt några dagar kvar ännu innan ledigheten, närmare bestämt 7 arbetsdagar...

I tomte- och bebisverkstan

Har haft en underbart skön helg. På fredagen hade vi julfest på jobbet och på lördagen bakade jag pepparkakor tillsammans med familjen. Mysigt, även om vi lyckades bränna cirka hälften av pepparkakorna. På kvällen var vi sedan till goda vännerna och blev bjudan på tortillas, glögg (mums!) och många goda skratt.
Idag har jag och sambon handlat några julklappar och nu under kvällen har jag packat in dem. Älskar att paketera julklappar, förutsatt att jag har gott om tid.

I barnlöshetsväg inget nytt att rapportera, förutom att jag har lagrat upp med en massa ägglossningstester inför det nya året. Nu tusan skall det bli barn gjorda! Mensen är några dagar försenad vilket ju förstås gör mig alldeles galen, men denna månad försöker jag verkligen att inte tänka på framtiden.
Everything is alright in the end. If it´s not alright, it´s not the end.  

Pentik i mitt hjärta

Dessa vackra muggar är från Pentik. Söta är de och perfekta för julglöggen. En fick jag i julgåva från jobbet och då var jag bara tvungen att köpa en till.

Grattis Finland 93 år!

Idag är det Finlands självständighetsdag. 

Tarja, ännu en gång verkar min inbjudan till balen ha kommit bort. Nästa år får du nog leverera den direkt hem till mig eftersom det inte verkar gå att lita på Posten. 

Bloggpaus

Drar iväg på en minisemester några dagar vilket innebär att det inte blir någon uppdatering på bloggen de närmaste dagarna.

Alltså, till skillnad från hur ofta jag i vanliga fall uppdaterar, äuhm...

Att mäta barnlösheten

Det finns olika sätt att mäta barnlöshet om man inte vill räkna månader eller menscyklar.

Välj ett sätt
och gråt en skvätt
när du insett
att livet suger fett
(Förlåt, känner mig som en bakfull poet idag)

• Hur många jular har du firat sedan du började försöka bli gravid? Kan bytas ut mot annan valfri högtid.
• Hur många barn har din kusin Johan avlat sedan du fnittrande kastade bort det sista p-pillret.
• Hur många gånger har du drämt ett negativt graviditetstest i ansiktet på din sambo?
• Hur många barnlöshetsbloggar följer du?
• Hur många gånger har du befarat att personalen på Apotektet skall känna igen dig direkt du kommer innanför dörren och ropa till sin kollega: "Hördu Anita, nu är hon här igen den där tjejen som köpte slut på vårt lager med ägglossningstest!"
• Hur många gånger har du velat strypa någon som säger: "visst skulle det vara härligt om vi blev gravida samtidigt", "nja, det var ju inte riktigt planerat det här barnet" eller "jag känner någon som känner någon som blev gravid helt naturligt efter att de hade adopterat"?

Vardagsglädje

Vi har blivit beroende av en ny serie. The Big Bang Theory heter den. Se den om ni inte redan följer den. Hysteriskt rolig.

Veckan som gått

Hela veckan har varit fylld av julförberedelser. Jag har bakat Christmas cupcakes åt mina kära arbetskamrater, jag har städat och pyntat hemmet samt haft pysselkväll med väninnorna. Hemskt trevligt att tänka på något annat än de vanliga mörka tankarna, även om det var ganska svårt då 50 % av de närvarande på pysselkvällen var gravida.
I slutet av veckan blir det en snabbvisit till Stockholm, vilket skall bli väldigt roligt. Vi kommer både besöka julmarknaderna samt shoppa en del annat. Skoj!

Här får ni ett bildregn av det som jag har sysslat med hela veckan, då jag varit för upptagen för att blogga.

 Ber om ursäkt för den klandervärda kvaliteten. Kameran är allt annat än min vän.

Typiska mönster

I stort sett går jag genom samma faser varje månad:

Dag 1-6: sorg, gråt, bitterhet. Livet är i spillror och det känns som om allt hopp är ute.
Dag 7-ägglossning: hoppet stiger, kämpaglöd infinner sig, plötsligt är det Stålkvinnan som försöker bli gravid. Allt är möjligt.
Ägglossning-mensen: försöker leva som vanligt, men tiden går så fruktansvärt långsamt. Bara gravida kvinnor i min närvaro känns det som. Hoppet lever och jag försöker hålla tillbaka det så gott det går, men oftast vinner den vansinniga Veronika.

Detta mönster märks säkerligen också i bloggen. För att underlätta för alla bloggläsare kan jag meddela att jag idag är på dag 12. Ännu inget positivt ägglossningstest.

Grabbing December by the balls

Dagens dikt

By the time you swear you're his
Shivering and sighing,
And he vows his passion is
Infinite, undying
Lady, make a note of this:

One of you is lying.


//Dorothy Parker

Högteknologiska urinprov

Blev helt tagen av hur moderna urinprov har blivit sedan jag senast var tvungen att lämna ett sådant (det är i och för sig säkert 15-20 år sedan). Visste ni att man bara kissar i en kopp, sätter ett rör ovanför och så SUGS URINEN UPP MED HJÄLP AV VACUUM? Det är så otroligt att jaga helt enkelt är tvungen att använda versaler.

Hälsn.
Tönten som är lätt att imponera på

Att fejka okunskap

Var på promenad med väninnan igår och plötsligt pratade vi om ofrivillig barnlöshet av alla ämnen. Väninnan ifråga har alltså ingen aning om att vi försöker skaffa barn, vilket gjorde mig fruktansvärt besvärad. Hon pratade på om att det måste vara så jobbigt för de som drabbas osv.
Vad skulle jag säga då? Att jag är så insatt i ämnet att jag kunde ha en doktorstitel? Fråga mig vad som helst om ägglossning, hormoner och vitamintillskott, jag kan det nog!
Det slutade med att hon förde monolog om ämnet och jag mumlade fram: Mmm, jaha (med spelad förvåning), oj, jaaa, vad jobbigt osv.
Hur dumt det än kändes så klarade jag helt enkelt inte av att berätta. Det är helt tillräckligt att jag har bästa väninnan och sambon att prata med, flera behövs inte just nu i alla fall.

Och jo förresten, så lämnade jag inte provet i måndags. Alla sidor (Dr. Google vet allt om ni inte visste det) jag kollade på menade nog att det är viktigt att provet tas på dag 3-5. Så jag tänkte att det är lika bra att jag väntar till nästa cykel. Hormontester är i ändå så pass känsliga att det är lika bra att göra det rätt från början. Så förhoppningsvis får vi alla tester gjorda före julen och därefter kan vi boka tid till läkare i januari. Trevlig onsdagkväll till er alla!

Styrkan i att vara två

Blodprov två skulle som redan nämnt levereras igår. Jag hade bokat tid till laboratoriet och kom dit tidigt på eftermiddagen efter jobbet. Men f*n också! Jag hade helt missat att blodprovet ifråga skulle tas på morgonen före kl. 11. När jag insåg det blev jag först bara förvånad. Sedan insåg jag att det innebär att jag måste vänta en månad (=en evighet) innan jag har chans att ta det på nytt.
Hon som skulle ta provet tyckte så synd om mig att hon började kolla upp möjligheten att ta provet på måndag istället. Enligt hennes papper skulle det gå att tas t.o.m. ännu dag 7 i menscykeln (enligt de instruktioner jag hade fått skulle det tas på dag 3-5). Måndag är just dag 7. Så blir det nu alltså: på måndag stiger jag upp kl. 4.00 (man skall ha varit vaken 3 timmar före provet tas) och fixar blodprovet före jobbet kallar.

Hursomhelst, poängen med detta inlägg kommer nu. När jag kom hem var jag så arg och bitter över att det skall vara så invecklat och utdraget hela den här processen. Visst kan jag ta provet på måndag, men tänk då om det är missvisande och jag ändå måste ta det på nytt? Och om jag skall ta det i början av nästa menscykel finns det en risk att vi är på resa då och jag inte kan ta det och det blir uppskjutet till ända efter jul!
Jag lade mig på sängen och bara grät. Sambon kom hem och hittade mig som ett vrak i sovrummet. Han lade sig bredvid mig på sängen och kramade om mig.

"En månad är väl ingenting. Sen när vi har våra barn kommer vi ju att få dras med dem resten av våra liv."

Han är guld värd min sambo.

Efter regn kommer solsken

Drack ett glas rött, åt lite choklad och grät en skvätt. Var arg och bitter på hela världen och dess orättvisor, men nästa dag vände vinden och hoppet steg igen: vi skall nog fixa det här!
Imorgon är det fredag och blodprov 2 skall levereras efter jobbet.

Plötsligt slog sorgen till

Mensen kom idag. Löjligt nog hade jag igen börjat hoppas då den var två dagar försenad. Jag som trodde mig ha insett att vi inte kommer att blir gravida på egen hand sitter plötsligt på badrumsgolvet med tårarna rinnande nedför kinderna. Ropar ut min sorg.

Andra får köpa babysaker, jag köper tamponger.
Andra får fundera över babynamn, jag funderar över ägglossningstest.
Andra är gravida, jag är infertil.

Brunchdukningen

Dum som jag var glömde jag att ta foto före vi åt när det ännu så ganska vackert ut med det dukade bordet. Men ljusen som stod på bordet brinner ännu.

Bloggtipset

Söndagar brukar vara en trevlig dag eftersom Krissi på Stressfree infertility brukar publicera historier om ofrivilligt barnlösa par som har lyckats bli föräldrar efter en lång kamp. Om ni vill läsa hela listan med Success stories, klicka på den kategorin i högra spalten.

Just nu har hon dock lite brist på lyckliga historier, så den senaste veckan har det inte kommit några nya historier. Men, om just du har lyckats bli gravid efter t.ex. IVF kan du ju ta kontakt med henne och få din historia publicerad.

Nytt sedan senast

I onsdags var jag och lämnade första blodprovet och troligtvis får jag lämna det andra nu i veckan bara mensen kommer. I övrigt inte så mycket nytt. Stressigt värre på jobbet den senaste veckan, men nu borde det börja lugna ner sig lite.

Som vanligt då  det närmar sig mensen är jag en överanalyserande galning som tror att varje litet symptom tyder på graviditet. Igår när vi hade varit i bastun blev jag så yr att jag blev tvungen att lägga mig ner på golvet för att undvika att svimma. Så nu har hela dagen gått åt till att sjasa bort den där malande tanken: kanske den här månaden?

Idag har vi haft söndagsbrunch för några vänner. Trevligt var det, men skönt att det är över så att jag får ligga på soffan och återhämta mig lite.

Den oinbjudne gästen

Nu tror alla säkert att jag tänker på Tant Röd, men inte den här gången. Det är stressen jag syftar på. Stressen som smyger sig över en och griper tag om en när man minst anar det. Just när jag tror att jag går säker blir det någon kris på jobbet som endast kan lösas av mig. När jag tycker att det är relativt lugnt på jobbet så inser jag plötsligt att jag ändå går runt med en knut i magen över allt som jag ännu borde orka med. Träning, vårda parförhållandet, städa, umgås med familj och vänner, listan kan göras hur lång som helst.

Hur skall jag bära mig åt för att reducera stressen och därmed förhoppningsvis bli mera fertil?

Dialogen

Jag: Men jag är ju kvinna, så du borde förstå att jag kanske inte säger till om jag är sur. Du skall ju läsa mina tankar!
Han: Men jag är ju man, så du borde ju förstå att det kan jag inte!

Ensamheten

Mia som bloggar på Mitt i livets motstånd skriver ett inlägg om bloggar och ensamhet. Känner så igen mig i det hon skriver. Ensamheten kan vara så fruktansvärt genomgripande då man är ofrivilligt barnlös. Jag kan ibland känna att ingen i hela världen vet hur jag mår. Detta trots att jag har en sambo som ju går igenom samma känslor som mig. Och jag vet ju också att det finns tusentals kvinnor som går igenom samma upplevelser och ibland värre då det gäller upprepade missfall. I övrigt är det bara två närstående personer som vet om vad vi går igenom och så lär det nog förbli.Trots att alla dessa är en stor tröst och ett stort stöd innebär barnlösheten ändå ett ofrivilligt utanförskap som gör mig sorgsen ända in i själen.
 Jag är mycket medveten om att jag aldrig mera kommer att bli den person som jag var för ett år sedan. Jag är märkt för livet av sorgen och även om det antagligen är så som många säger att man blir starkare av det som inte dödar så känns det just nu omöjligt att se något positivt i avsaknaden av vårt gemensamma barn.

Jag glömde en sak

Under dagens besök på familjeplaneringen var vi helt klara med själva intervjudelen när hälsovårdaren plötsligt utbrister "Oj!" och storögt stirrar på dataskärmen. Skamset medger hon att hon i misstag råkat radera allt hon nyss har antecknat om vår allmänhälsa. Hon ringer några samtal och konstaterar att det inget finns att göra, det är bara att börja från början. 

Det spelade egentligen inte så stor roll för oss då vi inte hade bråttom någonstans, men jag tyckte så synd om damen när hon försökte ge ett så proffsigt intryck och stoppas av ett enda felklick.   

Emotionell förmiddag

Så var första besöket till familjeplaneringen avklarat! Skönt att ha det undan, även om vi nu inte blev så mycket klokare idag. Inom den närmaste månaden skall jag lämna 2 skilda blodprov och ett urinprov. Sambon skall lämna spermaprov och först efter det skall vi boka tid till läkare som går igenom våra provresultat samt dagens vår allmänhälsa som vi ju gick igenom idag. Hon ställde grundläggande hälsofrågor och kollade så att vi visste hur man gör en bebis, hehehe. Och, ja, precis som jag befarat grät jag en skvätt då hon började ställa frågor angående hur länge vi hade försökt. Men sen lugnade jag mig och resten av besöket gick bra.

Hon var riktigt trevlig den hälsovårdare vi var till vilket gjorde papaprovet lite lättare att uthärda. Antar att jag borde vänja mig med att ha främlingar som tittar upp i det allra heligaste.

När vi kom hem grät jag en skvätt till då jag läste igenom broschyren som vi fick. Hoppas verkligen att vi får höra till de 90 % som blir hjälpta av fertilitetsbehandlingar. Plötsligt lät 10 % som ett väldigt högt tal. Nu skall jag jobba några timmar och därefter lägga mig på soffan och samla krafter.

Nya löpskor

Shoppade loss ordentligt idag, då det ju var lönedag igår. Införskaffade bland annat ett par nya löpskor eftersom jag har börjat få skavsår av de gamla då de är så nötta.
Jag köpte ett par Asics Stratus 4 som kändes riktigt sköna på. Imorgon blir det att testa dem i löpspåret. Det höjer verkligen motivationen med lite ny utrustning.

Wild & Crazy

Drack ett vinglas igår kväll. Åh, så gott det var! Det är nog ett halvår sedan jag har druckit ett vinglas bara för att det var gott. Numera går drickandet bara ut på att dricka så lite som möjligt så att det inte skadar min äggkvalité men ändå dricka lite för att ingen skall fråga om jag är gravid. Den frågan är som en kniv rakt i hjärtat när man är ofrivilligt barnlös.

Undrar vad jag skall göra för vilt ikväll då? Kanske jag skall ta på mig de svarta mjukisbyxorna istället för de vanliga grå? Jag lever sannerligen det vilda livet.

Och förresten: grattis till Lilla jag som testade positivt idag. Det ger hopp till oss andra när någon lyckas efter en lång kamp. Håller tummarna för att allt går väl.

Fredagstankar

Mensen kom som ett brev på posten i söndags. Nåja, vad hade jag väntat mig efter 15 månaders försök. Inkommande torsdag skall vi på första undersökningen och med denna månads misslyckade försök i färskt minne känns det bara skönt att äntligen börja ta tag i saker och ting och kanske få reda på vad det är som är fel. Något fel är det nog, hoppas bara att det är lättfixat.

Funderar på att prova på akupunktur, så om någon har erfarenheter av akupunktur och barnlöshet får ni gärna berätta om det.

I brist på annat vettigt tänkte jag berätta mitt favoritcitat för er:

"Confront the dark parts of yourself, and work to banish them with illumination and forgiveness. Your willingness to wrestle with your demons will cause your angels to sing. Use the pain as fuel, as a reminder of your strength.” 

August Wilson

Citatet hittade jag på en engelskspråkig blogg som handlar om ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall. En gripande berättelse. Klick.

14 dpo

14 dpo (days past ovulation) och ingen mens i sikte ännu i alla fall. Jag har lovat mig själv att inte använda ett nytt graviditetstest förrän jag är en dag sen. Idag var det nog svårt att hålla sig. Jag satt med testet i handen och tänkte på barnet som vi längtat efter i 15 månader nu. Men jag sansade mig och mindes besvikelsen som jag alltid känner då jag ser det svidande minustecknet.
Imorgon är jag en dag sen och då har jag gett mig själv tillåtelse att testa. Spännande tider. Det skulle vara helt underbart att få ringa till familjeplaneringen och säga att vi vill avboka tiden för den första barnlöshetsutredningen...
Vilken kamp det är att försöka hålla tillbaka hoppet som hela tiden vill ta sig ut och drömma sig bort.

Rädslan

Den känsla som genomsyrar hela barnslöshetskarusellen för mig är nog rädsla. Jag tänkte att om jag skriver ner några av mina rädslor kanske de krymper lite.

-Jag är rädd att barnlösheten skall göra mig bitter och utan livsglädje.
-Jag är rädd att barnlösheten skall göra att jag och sambon glider ifrån varandra.
-Jag är rädd att jag skall börja gråta när vi skall på första utredningen. Jag började ju nästan gråta bara när jag bokade tiden och tvingades säga: "vi har inte lyckats bli gravida på mera än ett år".
-Jag är rädd att jag skall missköta mitt jobb på grund av stressen som barnlösheten innebär.
-Jag är rädd att jag skall bli den sista i vår umgängeskrets som får barn (om vi skulle bli gravida nu skulle vi vara bland de första).
-Jag är rädd att jag aldrig får vara gravid.

Nu ser det ju inte så farligt ut: raden kan säkert bli längre om vi hamnar in i IVF-rullorna.
Trevlig helg till min kära bloggläsare (är osäker om jag borde skriva det här i pluralis eftersom jag nog inte har så många läsare, kanske en).

Blääää

Vilken tung dag det har varit på jobbet idag. Stressigt värre, och nu program hela kvällen också. Svårt att hålla stressen borta fast man vet att man borde göra det när det närmar sig ägglossning. Det kan faktiskt hända att jag hade ägglossning redan häromdagen, men det vet jag säkert först imorgon ifall tempen ännu är högre då.

Annars inte så mycket nytt, förutom att jag kan tipsa om en bra blogg om infertilitet. Skriven med mycket humor. Obs. skrivs på engelska!
Klick.

Att inte våga hosta

Konstigt det här hur knasig man kan bli av att försöka bli gravid. Direkt efter samlag åker en kudde under rumpan för att "the babygravy" skall rinna dit den hör hemma. Och ännu någon timmer efteråt blir jag envis som synden när jag konstaterar att det kittlar i halsen och jag skulle behöva hosta.
"Jag ska inte hosta" är mantrat som snurrar i huvudet: allt för att man inte skall gå miste om någon av de magiska dropparna man just nu har inne i sig.
Galenskaper.

Om oss

I augusti 2009 bestämde vi oss för att börja försöka skaffa barn. Jag hade redan haft babyfeber länge då, men jag ville gärna slutföra mina studier innan vi skulle få barn. Sagt och gjort, vi slutade använda p-medel och med skräckblandad förtjusning föreställde vi oss hur det skulle vara att få ett positivt graviditetstest. Det kändes som om vi hade världens största hemlighet, som om bara vi visste om något som skulle komma att förändra världen för alltid. Döm om vår förvåning när vi inte blev gravida under de första tre månaderna. Jag menar, visst förstod vi att det kunde ta tid att bli gravida, men det här var ju VI! Ofrivillig barnlöshet drabbar ju bara andra. Nåväl, vi fortsatte projektet med bara negativa test som resultat.


Efter att ha försökt i cirka 10 månader utan resultat (om man inte räknar tiotals negativa graviditetstest, tårar och känslor av otillräcklighet som resultat) bestämde jag mig för att börja föra dagbok över min basala kroppstemperatur, flytningar, livmoderhalsens position och övriga tecken på ägglossning. Detta var något bland det bästa jag gjort eftersom jag verkligen lärde känna min kropp då. Egentligen borde alla unga kvinnor göra detta någon gång för att förstå vad det är som händer i kroppen och varför. 


Hursomhelst, efter ytterligare några månader med perfekt tajmade samlag, vitamintillskott och olika tesorter som skulle ha diverse välgörande effekter på kroppen började vi inse att något nog är fel. Under veckan som har gått har vi nu bokat tid till familjeplaneringen i Vasa och skall dit i slutet av oktober för att börja testa oss.


Samtidigt som det känns oerhört läskigt att hoppa på testkarusellen så är det också skönt att veta att vi har tagit ett steg närmare vårt framtida barn. Nu är det bara att hålla tummarna för att de hittar något lättfixat problem.

Första inlägget

Skall försöka mig på att blogga, precis som alla andra verkar göra nuförtiden. I 14 månader har jag och sambon försökt bli med barn, utan att lyckas. Bloggen kommer därför att fungera som en plats där jag kan ventilera mina tankar och känslor. Precis som bloggnamnet säger är det en bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan.