Mia som bloggar på Mitt i livets motstånd skriver ett inlägg om bloggar och ensamhet. Känner så igen mig i det hon skriver. Ensamheten kan vara så fruktansvärt genomgripande då man är ofrivilligt barnlös. Jag kan ibland känna att ingen i hela världen vet hur jag mår. Detta trots att jag har en sambo som ju går igenom samma känslor som mig. Och jag vet ju också att det finns tusentals kvinnor som går igenom samma upplevelser och ibland värre då det gäller upprepade missfall. I övrigt är det bara två närstående personer som vet om vad vi går igenom och så lär det nog förbli.Trots att alla dessa är en stor tröst och ett stort stöd innebär barnlösheten ändå ett ofrivilligt utanförskap som gör mig sorgsen ända in i själen.
Jag är mycket medveten om att jag aldrig mera kommer att bli den person som jag var för ett år sedan. Jag är märkt för livet av sorgen och även om det antagligen är så som många säger att man blir starkare av det som inte dödar så känns det just nu omöjligt att se något positivt i avsaknaden av vårt gemensamma barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar