Den känsla som genomsyrar hela barnslöshetskarusellen för mig är nog rädsla. Jag tänkte att om jag skriver ner några av mina rädslor kanske de krymper lite.
-Jag är rädd att barnlösheten skall göra mig bitter och utan livsglädje.
-Jag är rädd att barnlösheten skall göra att jag och sambon glider ifrån varandra.
-Jag är rädd att jag skall börja gråta när vi skall på första utredningen. Jag började ju nästan gråta bara när jag bokade tiden och tvingades säga: "vi har inte lyckats bli gravida på mera än ett år".
-Jag är rädd att jag skall missköta mitt jobb på grund av stressen som barnlösheten innebär.
-Jag är rädd att jag skall bli den sista i vår umgängeskrets som får barn (om vi skulle bli gravida nu skulle vi vara bland de första).
-Jag är rädd att jag aldrig får vara gravid.
Nu ser det ju inte så farligt ut: raden kan säkert bli längre om vi hamnar in i IVF-rullorna.
Trevlig helg till min kära bloggläsare (är osäker om jag borde skriva det här i pluralis eftersom jag nog inte har så många läsare, kanske en).
Jag och min man sitter i samma båt som er. Vi har börjat en utredning och resan mot ett så efterlängtat plus har startat. Jag önskar er all lycka till. Jag förstår din oro, rädsla och sorg! Det kunde lika gärna varit jag som skrivit listan.
SvaraRaderaTack för din kommentar och dina lyckönskningar. Jag tror att den där rädslan är gemensam för de flesta som är ofrivilligt barnlösa. Jag känner ofta igen mig då jag läser andras bloggar, och det är ofta som jag gråter när någon delar med sig av sina känslor.
SvaraRaderaLycka till med er strävan efter plusset!