Vecka 15 (14+1)

Känns som om veckorna går lite snabbare nu och inte så där olidligt långsamt som de gjorde i början av graviditeten. Magen har börjat växa rejält, och idag fick jag första frågan av en på jobbet som inte visste om att jag var gravid. Jag berättade ju nog på jobbet för någon vecka sedan, men tydligen har ryktet inte spridit sig som jag trodde. Men som sagt, idag frågades det rent ut ifall jag skall få bebis. Kollegan ifråga hade gått och spekulerat i flera veckor, men nu tyckte hon att det var så tydligt så att hon vågade fråga.
Idag var jag på gymmet för andra gången sedan min "omstart", och det var tungt men skönt. Känns bra att vara på gång med träningen igen, och har förstått att det kan underlätta både förlossning och återhämtningen efteråt om man har lite muskler och kondition.

I helgen blir det att fixa de sista julklapparna, men nu ikväll väntar det bästa av allt: pepparkaksbak. Åh, så ljuvliga julkänslor det väcker.

Trevlig helg till er alla!

Fejar och donar

Har påbörjat städningen inför lilla jul nu och är riktigt nöjd över hur långt jag hunnit så här långt. Igår skurade jag och sambon allt som fanns i badrummet och bastun. Idag tog vi oss an evighetsprojektet: köket. Och vi fick det klart! Dessutom har jag dammtorkat i alla rum så imorgon blir det att dammsuga, torka golv och sedan hänga upp julgardinerna.
Sedan tänkte jag julpynta lite smått vartefter här hemma. Som med det mesta tycker jag dock att "less is more" med julpyntet så den enda julbelysningen vi brukar ha är en enkel vit stjärna och en ljusstake. AVSKYR blinkande röd-grön-blåa-konstiga-attiraljer-som-inte-ens-är-julrelaterade-alla-gånger. Ifjol såg jag t.ex. ett tåg. Ett tåg?

Nu mår jag konstigt i hela kroppen, så jag får hoppas att jag inte har gått och blivit sjuk igen.

Feber och måndagsmusik

Igår slog en förkylning till väldigt plötsligt. Den hade nog bara gått och väntat på att våra gäster skulle åka hem så att den fick vara ensam med mig en stund, för när helggästerna åkte gick luften helt ur mig och jag fick lägga mig ner på soffan. Jag hade ju tänkt storstäda, gå till gymmet, tvätta massor med kläder och börja fixa lite inför första advent och lilla jul nästa helg, men icke!

Istället låg jag med frossa under dubbla filtar och visste inte hur jag skulle vända och vrida på mig för att det skulle kännas bättre. Det värkte i huvudet, i ryggen och i ljumskarna. Sov två timmar mitt på dagen och sedan tittade jag på TV tills ögonen också började värka. 

Idag är jag hemma från jobbet och få se om det blir samma sak imorgon också.

Tröstar mig nu med ljuv musik.

Nu vet de flesta

Igår berättade jag på jobbet att jag är gravid. Och döm om min förvåning då det var med darrande röst och med tårfyllda ögon jag sa de laddade orden. Trodde inte att jag skulle bli så rörd, men av någon anledning kändes det väldigt stort att berätta åt dem man umgås med varje dag. Det kändes väldigt definitivt och därför skrämmande.
Om något går på tok nu kommer det ju vara massor med människor som behöver informeras, och jag ryser då jag tänker på alla medlidande blickar som skulle följa på ett missfall.
Hoppas att jag aldrig behöver uppleva det...

Börja om från början

Idag, gott folk, har varit en nypremiär för min del. Jag har nämligen varit på gymet för första gången sedan slutet av augusti.
Jag kollade upp innan vilka övningar man ska undvika, och försökte verkligen tänka på det som står om motionen på alla sidor: lyssna på kroppen och ta det lugnt.

Men det är svårt att veta vad det där "lugna" är. Är det att alla övningar skall kännas superlätta? Eller är det att man bara skall ha lite motstånd med vikterna?
Men jag försökte i alla fall att lyssna på kroppen, så övningar som kändes tunga tog jag inte många av.

Och nu väntar jag med spänning på att se ifall min kropp fixar detta eller ifall jag kommer att börja blöda. Har lovat mig själv att inte stressa upp mig fast det skulle komma en blödning, för det behöver ju bevisligen inte vara någon fara.

Måndagsmusiken skippar vi idag, jag är helt enkelt alldeles för trött.

En liten, liten bebis

Har fått se en alldeles nyfödd bebis i helgen. En helt ny människa som var så liten att jag inte skulle ha vågat hålla i honom av rädsla för att han skulle gå sönder. Och så söt man kan vara när man är så liten.
Och jag försöker greppa att det är en sån som bor i min mage, att om (förhoppningsvis, vi ska ju inte gå och bli överoptimistiska) ungefär 6 månader ska vi få hålla i vår alldeles egna bebis.

Vecka 13 (12+0)

Veckorna har hasat sig fram oerhört långsamt, men äntligen är vecka 12 förbi. Idag fick vi också höra stadiga och jämna hjärtljud som låg på ca. 158.
Händer verkligen det här? Hur kan just vi ha en så ofantlig tur att vi får uppleva detta? Ingen logik i världen kan få mig att förstå varför vissa lyckas på första försöket, vissa på det 75:e och andra aldrig. Känner mig åtminstone extremt lyckligt lottad.

I helgen blir det massa skoj, så det lär antagligen vara tyst på bloggen fram tills söndag.
Ha det gott tills dess!
Nu kvällsmål i form av bärsmoothie och några skivor ost.

Morgondagen

Imorgon bitti kommer ni att önska att ni kunde köpa biljetter till showen som kommer att pågå i vårt sovrum. Och nej, det är inget snuskigt (sexförbud, remember?). Nej, imorgon går jag in i vecka 13. Jag har svårt att fatta att vi verkar ha klarat det första delmålet och vår bebis ännu lever. Det bor en liten, liten minimänniska i min mage!

Så imorgon bitti kommer jag att göra en segerdans då jag vaknar. Vecka 13, vem skulle ha trott det?

Imorgon är det också dags för andra rådgivningsbesöket. Ska bli kul att träffa vår energispruta till barnmorska igen.

Dagens

Dagens high: tacos som middag på en veckodag, mums!
Dagens low: trodde jag började blöda på nytt, men det var bara en droppe gammalt blod som kom, så det är lugnt.
Dagens hoppsan: då jag hade gått halvvägs hem från jobbet kom jag på att jag ju hade kört bil idag. Bara att vända om och gå och hämta bilen.
Dagens skönaste: en halvtimmes powernap på soffan.
Dagens hälsoinfo: har ännu lågt blodtryck (var till företagshälsovården idag)

Måndagsmusik och svamleri

Känner mig lite kärleksfull idag så det får bli lite smörmusik.
I´ll stand by you med The Pretenders.

Känner mig oändligt tacksam efter gårdagens ultra. Enligt läkaren så är missfallsrisken nu nere på 1-2% eftersom vi kunde se att fostret levde då jag var i vecka 11+3. Om man vill kan man sluta läsa här, för nedan följer en massa svamlerier och märkliga tankar.

Den här graviditeten har fört med sig känslor som jag aldrig skulle ha kunnat föreställa mig. Trodde att det skulle vara små rosa moln i 9 månader efter att man hade plussat. Eller klart jag förstod att det skulle vara jobbigt också, men jag skulle åtminstone ha trott att jag skulle vara jublande glad. Men det är något i mig som gör att jag inte kan föreställa mig att jag ska bli mamma. Hur är det möjligt då jag har haft 3 år på mig att förbereda mig? Kanske har de här många misslyckandena gjort mig cynisk.
För vet ni vad jag tänkte igår då jag började blöda? Jo, jag tänkte direkt: "F*n! Jag visste det!" Som om jag hade gått och väntat på att något skulle hända eftersom allt helt enkelt var för bra för att vara sant.

En annan känsla som dykt upp är det dåliga samvetet. Läser ännu massor med IVF- och ÄD-bloggar och då jag påminns om vilket elände det är att spruta, spraya och boka ultraljudstider (numera åker jag ju bara på akuta sådana, hehe). Och att hela tiden undra om det ska löna sig i slutändan eller ifall man går till helvetet och tillbaka i onödan.

Söndagsdramatik

Minns ni förra gången jag började blöda? Det var en söndag eftermiddag. Idag började jag igen blöda på en söndag, men där slutar likheterna. Idag började det med grymma magkramper som gjorde att jag låg ner i flera timmar. Efter en stund med en varm vetedyna på magen avtog värken ordentligt, även om jag nog kände av den ännu. Och efter en stund, ca 14-tiden idag började jag blöda. Förra gången blödde jag ju några droppar brunaktigt, men nu bokstavligen rann det rött blod ur mig. Fick snabbt byta binda efter en halvtimme och då rann det blod längs låren på mig då jag stod upp.
Ni kan ju tänka er paniken. Skräcken som kramade om mig. Var för rädd för att gråta och förbannade min egen dumhet: jag hade köpt det första gravidplagget igår. Varför skulle jag göra det innan vecka 12 var över? Nu hade jag ju förstört allt med att vara överoptimistisk.
Mitt i paniken insåg jag att jag inte skulle få ro innan jag visste säkert och ringde hälsovårdcentralen där de rekommenderade mig att åka in till akuten.

Väl inne på akuten fick vi bästa möjliga bemötande. Vi behövde inte sitta gråtandes i väntrummet utan fick direkt komma in i ett eget rum där vi snabbt fick infon att de hade ringt efter jourhavande gynekolog som snabbt skulle vara på plats. Väntade cirka 20-25 minuter innan vi kallades vidare till gyn.polikliniken som öppnats endast för oss. Vi fick dock veta att en till patient var på kommande efter oss.
Läkaren gjorde en snabb gynundersökning och klämde på magen och sedan följde sanningens ögonblick då det var dags för ultraljud. Snabbt fick vi höra: "Ja här ser vi ett levande barn."
Jag kunde inte tro mina öron och började snabbt förhöra mig för om det ändå kunde vara början på ett missfall, men det var det inte möjligt menade han. Om missfall sker så har fostrets oftast dött i magen en tid innan, så om man ser ett levande barn betyder det att det är lugnt.
Och där på skärmen sprattlade Pyret runt. För första gången kändes det mera verkligt för min sambo nu också då han fick se ett litet minibarn som hoppade runt och viftade vilt med armarna och benen. En fin farsdagspresent till sambon alltså, hehe. Tror dock han skulle ha klarat sig utan blodet, rädslan och mina tårar. Men hej, man kan inte få allt.

Och nu är vi hemma, blodet har slutat och jag fick instruktionen att ta det lugnt några dagar och att undvika samlag den närmaste veckan.
Önskar att jag kunde "skriva slutet gott, allting gott", men det känns aaaaningen förhastat. Pyret verkar ha en känsla för dramatik. Eller så har han bara söndagsångest som alla arbetande människor.

Helgskojigheter

Hade glädjen att få sätta mig på båten och åka över till grannriket för att delta i Allt för hälsan-mässan i Stockholm igår.
Köpte massor med godsaker och en del skönhetsprodukter också.

Den bästa deodoranten hittar man från c/o Gerd. Har haft en tidigare också och fast den är lite dyrare än en vanlig deodorant är den ändå värd varje slant. Fri från alkohol, parabener och aluminium och dessutom väldigt dryg. Flaskan som jag har köpte jag i början av maj och ännu finns en del kvar i den. Passade ändå på att köpa en ny flaska eftersom de hade mässerbjudande och den var lite billigare än tidigare.

Köpte också Weledas olja mot bristningar. Och, ja, jag är medveten om att bristningar inte egentligen går att undvika ifall man ska få dem, men om jag nu ens kan förebygga pyttelite skulle det ju vara en vinst.

Mitt största fynd, enligt mig själv, igår var ändå den ekologiska mascaran från Zao.

Som om luften gått ur mig

Plötsligt slog en förkylning till med full kraft. Sambon har varit sjuk de senaste dagarna, och nu är det tydligen min tur. Har ingen feber, men ont i halsen och är bedövande trött så det blir nog att vara hemma imorgon.
Hoppas bara att jag är frisk till helgen då det väntar massa skoj!

PS. Vecka 12 inleds idag, så om exakt en vecka är det ok att börja berätta åt alla om graviditeten. Dessutom är det också dags för rådgivningsbesök nästa torsdag.

"Magkatarr"

Jag fick en fråga av Idun om hur det gick med magkatarrförklaringen i helgen. Jag var ju alltså på fest och tänkte skylla på magkatarr vid frågor om varför jag inte drack.
Och det gick faktiskt över förväntan! Fick nästan inga frågor alls, och de som frågade något verkade direkt tro på min förklaring. Alla tyckte väldigt synd om mig, och jag kände ett styng av dåligt samvete över att ljuga.
Men det är ju nödvändigt just nu, och jag får ju förklara allt om några veckor.
På torsdag går jag in i vecka 12!

Måndagsmusik

Boyce Avenue gör de mest fantastiska akustiska versionerna av kända låtar.
Den här låten av Maroon 5 är melankolisk, vacker och handlar om passion, kärlek och skuldkänslor.

Så det kan gå!

Är allt annat än någon atlet just nu eftersom jag lyder rådet av min akupunktör: att absolut inte anstränga mig. Det mesta jag får göra enligt henne är att gå lugna promenader, och det har jag faktiskt gjort också. Två gånger har jag varit och simmat, men då har jag bara simmat ca. 300 meter så det har inte alls varit ansträngande.
Igår var vi och bowlade jag och sambon och på något sätt har jag antingen sträckt mig eller överansträngt sätesmuskeln i mitt vänstra ben. Av bowling?! Wtf?
Det gör så ont att jag helst bara skulle ligga ner idag, men skulle gärna komma mig ut lite i solskenet också. D-vitamin måste man ju ha.

Det var allt från superatleten.
Over and out.

Ny vecka

Går idag in i vecka 11 och känner mig ganska lugn. Mådde lite halvtaskigt idag då jag kom hem från jobbet och inte hade ätit på många timmar, så tydligen har jag lite tendens till illamående ändå. Skönt med ett litet bevis på att fostret förhoppningsvis lever.
Magen känns lite svullen idag också, och inbillar mig att det har börjat synas en pytteliten bula, men det kan som sagt vara inbillning.
I slutet av denna vecka kommer fostret att vara ca. 60 mm långt! Det är ju hur stort som helst. Eller ja, är ju medveten om att hen ska bli mycket större än så, men med tanke på de senaste veckornas 15-30 mm så känns 6 cm ganska maffigt.