För första gången på länge drog jag på mig löpskorna och begav mig ut på en lugn länk. Jag var hur samlad som helst när jag stängde dörren bakom mig men under löpturens gång hände märkliga saker med mig. Jag kände plötsligt en klump i halsen, som vägrade ge med sig hur jag än svalde. Jag sprang och sprang ända tills jag kände klumpen försvinna, bara för att märka att tårarna rann längs kinderna. Efter en stund kokade jag av ilska och skulle nog ha slagit ner vem som helst som hade ställt sig i min väg. Tack vare ilskan kände jag dock inte alls av benen utan sprang snabbt som vinden (eller nåja, som en liten lugn höstbris iaf). När jag väl kom hem var jag fysiskt och psykiskt utmattad, men det kändes ganska bra. Motion kan verkligen vara terapeutiskt.
Månne jag får läsa på tidningen imorgon bitti om en galen gråtande kvinna som har skrämt stadens befolkning.
Ssccchhh, ingen avslöjar att det var jag, ok?
vad skönt det lät:) ja, visst rensar det huvudet ibland, bra det:)
SvaraRadera