Som ofrivilligt barnlös har jag kunnat konstatera att humöret kan svänga många gånger under en månad. T.o.m. under en dag kan jag gå från otroligt hoppfull till nästintill deprimerad över vår situation. Denna månad har hittills varit en av de mest stabila jag har upplevt sedan hela bebiskarusellen började. Jag skulle inte ha kunnat bry mig så mycket mindre än vad jag gjorde då mensen kom, och nu har jag inte kollat tempen en enda morgon sedan dess. Jag vet inte ens vilken dag i cykeln jag är på.
Undrar om det är någon sorts trots. Som att: "nu ska jag nog visa den här jäkla Barnlösheten att jag inte bryr mig om honom*!"
Men jag klagar inte. Det är väldigt skönt att inte känna sig som en hormonstinn gnällkärring som
gråter under joggingturen. Vi kan väl bara låtsas som om det aldrig har hänt, eller hur?
*Ja, ni läste rätt: i mitt huvud är barnlösheten av manligt kön. En elak gammal gubbe är han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar