Försöker blunda och tänka på något annat, men plötsligt svischar tankarna förbi. Tankarna om hur tiden bara går och går utan att något händer. I dagarna fyllde jag år. 25 år. Halvvägs till 50 och ett kvarts sekel och andra plattityder. Känner paniken närma sig då jag inser att vi snart har hållit på att försöka bli föräldrar i två år. Eller ja, det är ju inte två års oavbrutet sex som jag pratar om, ni förstår vad jag menar. Ju längre tid som går, desto mera avlägset känns det. Kan inte längre föreställa mig gravidmagen. Känner inte längre ett pirr i magen då jag ser bebisar. Det är bara liksom, tomt. Visst finns hoppet där, men den där bilden av mig själv som mamma blir allt suddigare.
Det känns så synd att det har blivit på det viset, men kanske det bara är bra att jag lite skyddar mig själv från de höga förväntningarna. Är det någon annan som känner likadant? Som inte känslomässigt kan föreställa sig en graviditet och moderskap* trots att ni aktivt försöker?
*Eller moders kap som stavningskontrollen föreslår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar