Vaknade kl. 8 helt av mig själv.
Åt frukost på inglasade balkongen och satt länge och drack kaffe och läste tidningen.
Gick på promenad med sambon.
Kom hem och jobbade en stund medan sambon for på träning.
Läste ikapp bloggar och vad som hade hänt på diverse forum. Grät en skvätt av glädje för vissa och av sorg för Carro. Förstår inte hur livet kan vara så orättvist.
Sedan konstaterade jag att jag är sista i en grupp på tre finlandssvenskor, som följts åt i barnlöshetsvärlden, som inte är gravid. Kände mig oändligt ensam i världen. Hopplösheten rann över och jag grät en skvätt till.
Var tvungen att gå ut i solskenet för att tårarna skulle torka.
Efter solsken och ett halvt kilo lösgodis kändes livet acceptabelt igen.
Sambon kom hem, vi gick i bastun, drack varsin öl och satt en lång stund på balkongen igen.
Nu är det hemgjord pizza på gång och kanske skall vi korka en rödvinsflaska.
En lång lördag med hyfsat slutresultat.
Jag känner igen den där känsla av ensamhet, att vara ensammast i världen! Alla mina kompisar har barn eller är gravida. Det var först när jag tog steget till att börja blogga som jag började känna mig mindre ensam. Här finns det verkligen människor som förstår vad man gå igenom!
SvaraRaderaSol och smågodis funkar för mig också! :) :)
Kram!
Ja, det är nog guld värt att blogga då man är i vår situation. Vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte hade den möjligheten att ventilera mina känslor och att ha kontakt med likasinnade.
SvaraRaderaSöndagskramar!