Men de senaste veckorna känns det som om jag inte kan le riktigt på riktigt. Då jag pratar och skojar med människor i min närhet känns mitt leende bara konstlat.
Jag missunnar inte heller människor i min närhet deras barn, men det blir allt svårare att lyssna på gulliga historier om de första orden och småbarns små nycker.
Jag vill ju vara glad på riktigt för andra människors skull, och egentligen är jag ju det, men mitt ansikte verkar inte vilja visa det.
Undrar om det syns på mig?
Hej Veronica, tack för din hälsning! Välkommen som läsare av min blogg! Jag lägger dig i min blogglista, för jag följer gärna er resa som just startat!
SvaraRaderaMånga kramar Ninna