Att ha varit ofrivilligt barnlös är något som är en ganska stor del av min identitet, åtminstone känns det så just nu. Jag kommer alltid att bära med mig de upplevelser som vi fick genom utredningar, behandlingar och allt annat det innebar att försöka bli med barn i tre år. Så då en bekant hörde av sig för att få lite information om hur en IVF går till, eftersom hon just nu är i startgroparna för att börja en behandling, visste jag knappt var jag skulle börja.
Med det rent medicinska? Långa vs korta protokollet, medicinerna, ultraljuden, äggplock osv.?
Med att berätta hur FPA ser på barnlöshetsbehandlingar? Vilka mediciner som ersätts, hur reseersättning beviljas och vad det lönar sig att tänka på gällande arbetsfrånvaro?
Eller borde jag berätta om känslorna som går upp och ner, humöret som är lika oförutsägbart som biverkningarna av medicinerna? Förklara var man hittar information och stödformer?
Ja, det blev nog lite av allt då jag osammanhängande satte ihop ett svar. Det som jag ändå hoppas att lyste igenom i mitt svammel är glädjen över att sedan lyckas.
Att det finns hopp och att det är värt det i slutändan.
Jag har också tänkt på det där om att det är en stor del av ens identitet. I början när jag var gravid var det väldigt viktigt för mig att inte glömma. Jag ville vara ödmjuk och inte skylta med min graviditet eller något sådant. Det var viktigt för mig att inte störa någon ofrivilligt barnlös. Men nu märker jag att jag börjar lite glömma och inte riktigt tänker på det så ofta mera. Jag skriver om mitt barn på Fb och stannar vid hundar på stan så stackars hundägare inte riktigt slipper undan om de skulle vilja utan att vara oartiga. Jag borde väl läsa min dagbok från den tiden, usch den är riktigt hemsk.
SvaraRadera