Har läst mycket om att bebisen hör allt som händer runtomkring, och därför har jag försökt uppmuntra sambon att börja prata lite mer med magen. Men han tycker att det känns fånigt, vilket jag förstås kan förstå, och har varit lite motvillig. Trots allt sjunger han ganska mycket istället då han sitter med gitarren varje kväll, så jag tror nog ändå att Pyret börjar känna igen hans röst också. Idag höll jag dock på att skratta ihjäl mig då han pussade på magen och sedan började småprata lite med den. Han lät ungefär som Darth Vader (I´m your father, Luke) och det lät så hysteriskt roligt att vi sedan bröt ihop båda två.
Idag har överlag varit en bättre dag än gårdagen. Då jag kom hem från jobbet igår var jag så fysiskt och psykiskt slut att jag bara grät och grät. Allt kändes helt hopplöst och det var verkligen bara mörker. Vilket i sin tur fick mig att bli så arg och besviken på mig själv eftersom jag äntligen har det jag längtat efter så länge (en stor gravidmage). Vet att det är orealistiskt att alltid vara glad och tacksam hela tiden, men det känns så fel att ha rejäla svackor då jag bara borde vara lycklig. Men antagligen beror humöret också till viss del på graviditetshormonerna så det kanske bara är naturligt. Eh, visst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar