Var på promenad och medan jag fick motion och frisk luft vandrade tankarna iväg och jag fylldes plötsligt av en så stor tacksamhet över att jag och min sambo skall få bli mamma och pappa.
Mindes några riktiga low points från vår tid som ofrivilligt barnlösa:
1. Vi har bara försökt i några månader då min kusin berättar att hon är gravid. Då hon åkt hem räknar jag ut att hon blev gravid samma månad som vi började försöka. Tårarna rinner som om det inte fanns något slut.
2. Jag sitter på en toalett i köpcentret och stirrar på ett Clearblue digitaltest. Mensen är nästan en vecka sen och trots att vi haft en liten paus från att försöka "på riktigt" har hoppet väckts. Kanske vi är ett av dessa par som blir gravida när vi inte försöker? En evighet senare dyker det upp. Det där förhatliga "Inte gravid" som jag sett så många gånger tidigare. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag biter ihop och går ut från toaletten. Jag intalar mig att jag är stark, att jag borde vara van vid det här laget och kan ta misslyckanden med ro.
3. Ligger på bänken hos min akupunktör och hon sätter nålarna i magen, precis ovanför mina äggstockar. Nålarna gör så ont att jag börjar gråta. Tårarna fortsätter att rinna efteråt då jag känner en enorm hopplöshet över hur orättvist livet är.
4. Cirka två dagar efter äggplocket i vår första IVF. Jag ligger på soffan hemma och är sjukskriven. Klarar inte av att ställa mig upp mer än 5 minuter i taget, eftersom jag får otrolig värk i magen då. Ruvar på ett embryo, men känner mig otroligt deppad över hela vår situation. Varför skall just vi vara ofrivilligt barnlösa?
Och det finns så många fler av dessa specifika situationer som etsat sig fast i mitt minne för evigt. Så mycket sorg och så mycket förlorad tid.
Mitt under promenaden började tårarna rinna av både sorg och lycka. Graviditetshormoner eller sorgbearbetning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar