Det här med moderskänslor

Jag börjar förstå det här med att man behöver de 9 månaderna på sig för att förbereda sig på att bli förälder. Jag hade liksom trott att vi som försökt få barn så länge skulle ha extra lätt för att vänja oss vid tanken, men för min del har det snarare varit tvärtom. Tror att jag i mitt undermedvetna har "stängt av" tanken på att någonsin bli mamma för att skydda mig själv ifall vi skulle ha förblivit lika ogravida som vi trots allt var i tre år.
Minns att jag i början av graviditeten ofta skrev om hur overkligt det kändes att vara gravid. Känslan kan kanske mest liknas vid att jag kände det som om jag stod vid sidan om och tittade på. Samma känsla har jag haft när jag har tänkt på Pyret. Jag har intellektuellt sett vetat att det ju är vårt barn där inne i min mage, men känslan "Det här är min bebis" har ändå inte funnits där. Det är ju knappt att jag vågar skriva sådana tankar eftersom det känns som om jag är en dålig mamma bara att tänka så.

De senaste veckorna har jag dock börjat känna en stor tillgivenhet till den lilla som bökar runt i min mage. Kanske är det på grund av att jag nu kan känna om det är något vasst eller mjukt som plötsligt försöker tränga ut ur min mage. Det är så roligt att sitta och känna det, och sedan kunna spekulera: "Är det här rumpan eller huvudet? Var det där en liten fot eller ett knä? Kanske en häl?
Eller så beror det just på att jag haft tid på mig att bearbeta allt detta, att långsamt få vänja mig vid tanken på min nya roll.
Oavsett så känns det skönt att äntligen känna sig lite mera normal, nu då jag börjar känna kärlek och tillgivenhet till Pyret. Tänk att just jag har turen att få uppleva detta!