Varje kväll och varje morgon tittar jag på ultraljudsbilden som vi fick i tisdags. Måste påminna mig själv om att "Ja, det bor ju en liten sån i min mage". En liten böna, som min syster sa då hon så bilden. Känner symptomen varje dag och förstår ju i teorin att jag är gravid, men jag känner inte alls så som jag trodde. Känner inte den där totala glädjen, och det känns som en evighet till vecka 12. Trodde jag skulle surfa runt och leta gravidkläder och spana efter babysaker och vilja välja vagn och prata babynamn. Och våga vara trygg i att allt ska gå bra. Men jag är nog inte där riktigt ännu. Har inte ens kommit mig för att sätta in en babyticker på bloggen. Tre år av tårar, grusade förhoppningar och misslyckanden kan tydligen förändra en kvinna ganska mycket.
Men ge mig några veckor så kanske jag vågar. Lite tid är nog vad jag behöver.
Förstår dig helt och hållet! Varje gång man varit gravid blir man överlycklig, för att efter några veckor förlora allt när det lilla livet avstannat. Denna gång vågar jag inte ens tänka tanken "gravid" för jag kanske förlorar allt igen,...
SvaraRaderaMen du, nu hoppas och tror vi ju att allt går bra! Snart ÄR det dax att välja barnvagn och babynamn!
Kram NInna
Vi är verkligen inne på samma spår du och jag :) Du vill våga tro på din graviditet och jag vill våga tro på att vårt sista försök ska gå vägen...ska vi våga tro tillsammans?
SvaraRaderaKram!
Charlotte (lite si and so)
Charlotte: visst kan vi försöka tro tillsammans!
SvaraRadera