Det är precis lika ljuvligt som jag föreställt mig i alla dessa år, att vara gravid på julen. Att träffa alla släktingar och vänner och antingen få höra förtjusta utrop i stil med: "Men är du gravid?!", eller sitta och diskutera gravidsaker halva kvällen.
Det känns väldigt skönt att vara öppen med att vi gjort IVF. Medan vi var inne i det tyckte jag det var väldigt jobbigt att prata om det, men nu känns det skönt att få berätta om vad vi varit med om. Många blir chockade över att vi försökt så länge fast vi är så unga och alla hittills har varit väldigt förstående. Man märker också att det väcker tankar hos jämnåriga om något som de har tagit för givet. Men det gjorde ju jag också, och precis som med så mycket annat är infertilitet något som man tror att bara drabbar andra.
Märkte igårkväll att jag ännu har en del oarbetade känslor efter allt vi varit med om. Det mesta gick bra att prata om, men att exempelvis berätta om då jag sa till sambon att jag nog förstår om han lämnar mig för någon annan, gjorde mig ganska rörd. Samma kommentar skulle jag tycka är löjlig om jag hörde någon annan säga det, men när jag kände mig som mest misslyckad menade jag verkligen det jag sade.
Vilket helvete vi har varit igenom.
En sån fantastisk tur vi haft att helvetet verkar vara över.
Och ännu mera tur att vi verkar ha överlevt som par genom allt detta.
Det är klart att vi klarar detta nu, efter alla sorger och bedrövelser som IVF:er innebär så blir man ganska härdad!
SvaraRaderaVisst var det härligt att vara jul-gravid!! :-)
På nyårsfesten skall vännerna få veta! Nu rackarns ska jag våga berätta!!
Kram kram Ninna