Som ofrivilligt barnlös har jag konstaterat att varje månad är en bergochdalbana av känslor. Känslorna ändras från dag till dag och till och med under en och samma dag kan jag gå från hoppfull powerlady till deprimerad tröstätare. Denna månad är dock ett undantag. Jag kan inte minnas att jag skulle ha känt mig så lugn sedan hela bebiskarusellen började. Jag skulle inte ha kunnat bry mig så mycket mindre än jag gjorde då mensen började.
Det är otroligt skönt att känna sig stabil till skillnad från det nervknippe jag var för cirka en månad sedan då jag bröt ihop under joggingturen. Vi kan väl helt enkelt låtsas som om det aldrig har hänt, eller hur?
Kanske känner jag mig helt enkelt trotsig. Och tänker: nu tusan ska den där Barnlösheten få se att jag struntar i honom*!
*Ja, ni läste rätt, i mitt huvud är Barnlösheten av manligt kön. En elak gammal gubbe är han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar