Idag har jag varit på en föreläsning med en mental tränare som pratade mycket om förändringar, problem och hur man skall utvecklas på ett sätt som är önskvärt. Givetvis satt jag mest och tänkte på vårt "problem" och funderade på hur det skall lösas. Jag var uppgiven då jag kom hem och förklarade för sambon att vårt problem kan ju inte lösas av oss, vi är ju beroende av andra för att få barn. Så jag sa att det säkert handlar om inställning, att jag helt enkelt inte kan göra något alls åt vår situation.
Men sambon höll inte med: "Vi har ju gjort allt vi kan göra: vi har sökt hjälp."
Och han har ju så rätt. Just nu känns det ju som en evighet sedan, men för ett år sedan hade jag nyss tagit mod till mig och ringt samtalet som utgjorde startpunkten för vår utredning. Dessutom har jag ju faktiskt gjort det mesta som kan tänkas påverka: allt från att dricka äckliga teér men mindre alkohol till att prova på akupunktur osv.
Så visst har vi gjort allt vi kan. Tänk så skönt det kan vara att ge en själv lite credit ibland.
att våga ta steget att söka hjälp är ett enormt steg och ni har verkligen gjort allt ni kan för annars så vill man inte söka hjälp..
SvaraRaderaJag hoppas så att det ska gå vägen för er och det är skönt att läsa att ni får hjälp..
Kram