Bloggar, bloggar och åter bloggar. Ibland blir min sambo lite trött på mitt bloggberoende eftersom jag lätt kan tillbringa en halv dg framför datorn surfandes från blogg till blogg. Barnlöshetsbloggarna kom in i mitt liv för ungefär ett år sedan, då när det blev klart för mig att vi inte är de enda som går igenom den här h*elvetesresan.
Vi är verkligen inte ensamma. Varje vecka hittar jag en ny barnlöshetsblogg som berör. Och i någon mån är det alltid det samma som man läser om: hopp, glädje, oro och hjärtskärande sorg. Sorgen och saknaden, efter något vi aldrig haft, förenar oss. Ett systerskap med lite nedslående medlemskriterier.
Många vars bloggar jag läser har hunnit mycket längre på sin resa, vissa har t.o.m. hunnit avsluta den med graviditet och moderskap eller med accepterandet av det faktum att man aldrig kommer att bli förälder till sitt biologiska barn.
Ja, vägen är nog den samma för oss alla, hållplatserna likaså. Men hur länge resan tar och vart den bär får tiden utvisa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar