Vet inte om det beror på att "sista chansen" har gått eller på att jag ätit lakrits* tills jag hamnade i koma, men jag känner ett sånt underligt lugn i kroppen. Kanske är det helt enkelt så att jag tycker det är skönt att det här barnskapandet inte längre ligger i mina händer (eller i min livmoder, rättare sagt). Jag har gjort mitt, nu får vetenskapen göra sitt.
*varför vet jag inte, för jag avskyr egentligen lakrits. Men godis är ju alltid godis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar