Läste gammal mailkorrespondens mellan mig och Kärleken. Mindes plötsligt hurudan jag var då, när vi träffades. Osäker, med ett enormt behov att bli älskad. Skulle nog ha gjort vad som helst för att få vara med honom, vilket säkerligen skulle ha skrämt livet ur en annan kille. Men han gjorde inte det som måste ha känts som det mest förnuftiga, d.v.s. sprang åt andra hållet, utan han stannade kvar. Och han har stannat kvar genom allt, sjukdom, barnlöshet, genom de mörkaste stunderna.
Och tur är väl det, för idag är jag en starkare och bättre människa tack vare honom. Det är det finaste med godhjärtade människor, deras godhet smittar av sig.
Va fint, det är kärlek det... <3 ibland behöver man bli påmind om hur det var när man träffades...
SvaraRaderaJa, det måste man ibland bli påmind om :)
SvaraRaderaDet är lätt att slänga sig med klichéer då det gäller kärlek, men störst av allt är kärleken...