En milstolpe

Att fira jul med ett barn har länge varit min djupaste önskan. Under åren då vi kämpade för att få en bebis blev julen en påminnelse om att ännu ett år hade gått och jag brukade varje år tänka att: "Nästa jul är jag nog åtminstone gravid...". För att hålla humöret upp kändes det lättare att försöka intala sig det och förra julen var jag ju faktiskt gravid. Denna jul firas med en liten plutt som redan är 6 månader. Vår lilla tjej är det finaste som finns och precis som en klok kvinna sa till mig då Pyret var nyfödd, så blir det bara roligare och roligare att ha henne i vårt liv.
Det har verkligen varit en större livsförändring än jag trodde att få barn, men det är kanske inte så konstigt då man går från att vara två till att vara tre. Det är som att få en väldigt stor pusselbit som man på något sätt ska få in i ett färdigbyggt pussel.
Men nu, så här lagom till jul, känns Pyret som en naturlig del av vår familj och jag njuter av varje dag med henne. På morgnarna är det ljuvligt att vakna med henne nära och sniffa lite bebisdoft innan vi stiger upp.
Och jag kommer på mig själv med att tänka att nästa jul kommer hon att vara 1,5 år och vi behöver kanske ha en tomte som kommer med klapparna och hon kommer att få smaka julmaten osv. Vår önskan må vara uppfylld, men tydligen fortsätter jag att tänka ett år framåt.

Tänker nu utlysa julefrid och bara njuta av de närmaste veckorna.
God Jul på er alla! Och må 2014 bli året då alla era drömmar uppfylls.

Experten

Att ha varit ofrivilligt barnlös är något som är en ganska stor del av min identitet, åtminstone känns det så just nu. Jag kommer alltid att bära med mig de upplevelser som vi fick genom utredningar, behandlingar och allt annat det innebar att försöka bli med barn i tre år. Så då en bekant hörde av sig för att få lite information om hur en IVF går till, eftersom hon just nu är i startgroparna för att börja en behandling, visste jag knappt var jag skulle börja.
Med det rent medicinska? Långa vs korta protokollet, medicinerna, ultraljuden, äggplock osv.?
Med att berätta hur FPA ser på barnlöshetsbehandlingar? Vilka mediciner som ersätts, hur reseersättning beviljas och vad det lönar sig att tänka på gällande arbetsfrånvaro?
Eller borde jag berätta om känslorna som går upp och ner, humöret som är lika oförutsägbart som biverkningarna av medicinerna? Förklara var man hittar information och stödformer?
Ja, det blev nog lite av allt då jag osammanhängande satte ihop ett svar. Det som jag ändå hoppas att lyste igenom i mitt svammel är glädjen över att sedan lyckas.
Att det finns hopp och att det är värt det i slutändan.

Oktober

Tänkte ta en liten tillbakablick på hur oktober månad sett ut de senaste åren.

2009: hade nyss börjat försöka bli gravid och kände mig redan otålig och besviken över att inte ha lyckats på de få månader vi försökt. Haha, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden, ge mig själv en örfil och vråla: "Skärp dig! Du har ingen aning om vad som väntar!" Eller kanske borde jag bara ge mig själv en kram.
Tyvärr bloggade jag inte på den tiden ännu. Skulle vara intressant att läsa mina tankar från den tiden också.

2010: Barnlösheten var ett faktum och vi började utredningar osv. En lååååång process hade precis börjat.

2011: Vi hade genomlevt ett år av undersökningar och fick äntligen ett datum för IVF. Skrämmande och spännande på samma gång.

2012: Gravid! Hade en blödning i vecka 6 och trodde att allt var kört. Men det visade sig vara ett levande Pyre i min mage. Veckorna släpade sig fram till vecka 12 och rädslan för att något skulle gå på tok fanns ständigt där.

2013: En liten fyramånadersparvel ligger i min famn. Hon vänder sig från rygg till mage (inte medan hon är i min famn, dock), skrattar, "pratar" och är allmänt ljuvlig. Ibland är jag alldeles hög av lycka och kärlek och ibland är jag så trött och uppgiven att jag undrar hur jag skall ta mig genom dagen. Rädslan för att något skall hända henne är stor och hönsmamman i mig känner ett aldrig minskande ansvar.

Ljuvliga lilla Pyret, vilken resa vi gjort!

Förlossningen

På tisdag morgon kl. halv 10 togs det hål på fosterhinnorna och vi skickades ut på promenad en timme. En stund efteråt hade jag öppnats från 4 till 5 cm vilket kändes hoppfullt med tanke på att jag inte hade särskilt ont ännu. Cirka 12.30 fick jag oxytocindropp för att ytterligare skynda på förloppet och värkar började komma oftare och bli kraftigare. Typiskt nog kunde jag inte använda mig av min TENS-apparat eftersom de hade satt en skalpelektrod på bebisens huvud (nr. 1 som inte följde "planen"). Inte heller bad var ett alternativ eftersom de hade tagit hål på fosterhinnorna (nr. 2). Så jag testade akupunktur som hjälpte lite, använde varm vetedyna och fick massage av sambon för att klara värkarna. Under dagen öppnades jag dock inget alls, utan hade ont förgäves och klockan 21 på kvällen var jag så trött och hade så ont att jag bestämde mig för att testa lustgasen (nr.3) ringde de läkaren som sade att det fanns två alternativ: kejsarsnitt eller att vi skulle ta en paus. Givetvis kändes pausen som det bättre alternativet och jag fick Bricanyl för att stoppa sammandragningarna samt morfin (nr. 4). Sedan blev det alltså vila under natten men jag hade ändå sammandragningar under natten och sov inget alls. Så ni kan ju gissa hur pigg jag var kl. 6 på morgonen då jag igen fick dropp för att stimulera igång värkarbetet. Dessutom fick jag antibiotika, vilket alltid ges ett antal timmar efter att vattnet gått.
Så, värkarna kom igång igen och jag blev tröttare och tröttare. Klockan 11 var jag ännu bara öppen 5 cm och jag tänkte "det kommer att bli kejsarsnitt".
Läkaren tyckte att vi skulle avbryta igen så att jag fick ta en varm dusch, och dessutom sade hon att epidural skulle kunna vara ett alternativ för mig eftersom jag hade så ont. Efter duschen hade jag bestämt mig: jag skulle ta epidural (nr. 5).
Och det visade sig vara det bästa jag gjort. Inte nog med att jag fick en vilopaus från värkarna, men det satte också igång förlossningen ordentligt. Cirka två timmar efter att de satt EDAn hade jag öppnats 8 cm! Det gav mig ny energi och jag gick upp och promenerade och satt på pilatesbollen för att hjälpa värkarbetet. Hela tiden kände jag av ett enormt tryck neråt, och vartefter började detta att göra mer och mer ont och cirka kl. 17 var jag fullt öppen och fick lägga mig på vänster sida för att hjälpa bebisen att vridas neråt. I samband med detta upptäcker de också att bebisen bajsat i fostervattnet vilket ju kan betyda att den håller på att bli stressad. Någon gång efter kl. 18 får jag börja provkrysta trots att jag bara känner svaga krystimpulser. Detta just pga att bebisen bajsat och gärna får komma ut så snabbt som möjligt.
Då jag krystat ett tag kommer läkaren som de ringt efter. Hon tar laktatprov från bebisen och konstaterar att hon ännu mår bra. Jag krystar ett tag till, vilket är svårt eftersom jag känner när värken kommer, men sedan har jag ingen koll på hur länge den varar men krystar ändå 2-3 gånger/värk. Småningom tas ett nytt laktatprov som visar ett förhöjt värde vilket betyder att bebisen håller på att bli stressad och måste ut så fort som möjligt. Jag hör prat om bedövning, klipp, sugklocka och om att barnläkare skall tillkallas och hinner tänka att vår lilla bebis kommer att dö för att jag är så dålig på att krysta. Läkaren gör ett klipp och placerar sedan sugklockan på barnets huvud. Hon använder den dock bara för att hålla kvar barnet då jag krystar, så att hon inte skall glida in igen, och med egna krafter krystar jag ut henne 19.24. Eftersom sugklocka användes finns en ökad risk för blödningar hos barnet och därför begär vi K-vitaminet som vi annars skulle ha tackat nej till. (=Nr. 6 på listan över saker som inte gick enligt planerna.)
Jag får en slemmig, nerbajsad liten tjej på min mage och jag tittar förvånat runt mig om de inte skall ta henne och springa bort med henne eftersom jag trodde att hon var i dåligt skick. Men hon mår bra och det är först en stund senare som barnläkaren kommer och vill titta på henne. Lite svag andning tycker han att hon har och vill att detta kollas upp under timmarna efteråt, men allt visar sig sedan fungera fint.
Och nu, några dagar senare känner jag mig riktigt nöjd med förlossningen och är så tacksam över att ha en frisk liten flicka, amning som fungerar och en kropp som börjar återhämta sig allt mera efter förlossningen.

En 4-årig längtan är över

Vårt lilla mirakel föddes onsdagen den 12 juni kl. 19.24. "Endast" 3975 gr och 51 cm lång. Ingenting under förlossningen gick enligt våra planer, men så här i efterhand känner jag mig ändå nöjd.
Skriver mera i ett senare skede, just nu tar vi en dag i taget och försöker komma underfund med vårt nya liv.

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

Frida Gro har skrivit ett träffande inlägg om ofrivillig barnlöshet.
Särskilt punkt nr. 9 var den som snurrade mest i mitt huvud under åren vi försökte bli föräldrar...

Det närmar sig

Cirka 32 dagar kvar till BF och spänningen stiger. Hur kommer det att kännas när det sätter igång? Kommer min man att vara hemmavid eller långt borta då det börjar? Kommer förlossningen gå snabbt eller långsamt? Hur kommer jag att klara av smärtan?
På samma gång som alla dessa tankar snurrar i huvudet känns det ändå förvånansvärt lugnt. På ett eller annat sätt skall hon ju ut, och om några veckor kommer vi äntligen att få träffa vår nya familjemedlem.
Svårt att tänka att det bara är ett år sedan vi sörjde vår misslyckade IVF... Tänk vad mycket som kan hända på ett år.

För ett drygt år sedan

I fjol den här tiden hade vi precis börjat vår första behandling, som skulle visa sig resultera i ett riktigt fint resultat vad gäller ägg och embryon, men inte i den graviditet vi hade önskat. Hursomhelst var ett av de där embryona ett riktigt guldägg. Resultatet dansar just nu en liten discodans inne i min mage.
Lycka.

Tid för nytt ultraljud

Den 5 april skall vi på ett extra tillväxtultra, som tydligen alltid görs vid IVF-graviditeter. Dessutom har vi nu fått tiden för det sista ultrat som görs i vecka 37.
Vi, som sprang på ultraljud var och varannan vecka i början av graviditeten, har ju inte varit på något nu sedan rutinultrat i vecka 17 så det skall bli riktigt kul att se vår lilla skrutt.
Som förresten är en liten tjej!

Darth Vader och känslostormar

Har läst mycket om att bebisen hör allt som händer runtomkring, och därför har jag försökt uppmuntra sambon att börja prata lite mer med magen. Men han tycker att det känns fånigt, vilket jag förstås kan förstå, och har varit lite motvillig. Trots allt sjunger han ganska mycket istället då han sitter med gitarren varje kväll, så jag tror nog ändå att Pyret börjar känna igen hans röst också. Idag höll jag dock på att skratta ihjäl mig då han pussade på magen och sedan började småprata lite med den. Han lät ungefär som Darth Vader (I´m your father, Luke) och det lät så hysteriskt roligt att vi sedan bröt ihop båda två.

Idag har överlag varit en bättre dag än gårdagen. Då jag kom hem från jobbet igår var jag så fysiskt och psykiskt slut att jag bara grät och grät. Allt kändes helt hopplöst och det var verkligen bara mörker. Vilket i sin tur fick mig att bli så arg och besviken på mig själv eftersom jag äntligen har det jag längtat efter så länge (en stor gravidmage). Vet att det är orealistiskt att alltid vara glad och tacksam hela tiden, men det känns så fel att ha rejäla svackor då jag bara borde vara lycklig. Men antagligen beror humöret också till viss del på graviditetshormonerna så det kanske bara är naturligt. Eh, visst?

Minnen

Var på promenad och medan jag fick motion och frisk luft vandrade tankarna iväg och jag fylldes plötsligt av en så stor tacksamhet över att jag och min sambo skall få bli mamma och pappa.
Mindes några riktiga low points från vår tid som ofrivilligt barnlösa:

1. Vi har bara försökt i några månader då min kusin berättar att hon är gravid. Då hon åkt hem räknar jag ut att hon blev gravid samma månad som vi började försöka. Tårarna rinner som om det inte fanns något slut.

2. Jag sitter på en toalett i köpcentret och stirrar på ett Clearblue digitaltest. Mensen är nästan en vecka sen och trots att vi haft en liten paus från att försöka "på riktigt" har hoppet väckts. Kanske vi är ett av dessa par som blir gravida när vi inte försöker? En evighet senare dyker det upp. Det där förhatliga "Inte gravid" som jag sett så många gånger tidigare. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag biter ihop och går ut från toaletten. Jag intalar mig att jag är stark, att jag borde vara van vid det här laget och kan ta misslyckanden med ro.

3. Ligger på bänken hos min akupunktör och hon sätter nålarna i magen, precis ovanför mina äggstockar. Nålarna gör så ont att jag börjar gråta. Tårarna fortsätter att rinna efteråt då jag känner en enorm hopplöshet över hur orättvist livet är.

4. Cirka två dagar efter äggplocket i vår första IVF. Jag ligger på soffan hemma och är sjukskriven. Klarar inte av att ställa mig upp mer än 5 minuter i taget, eftersom jag får otrolig värk i magen då. Ruvar på ett embryo, men känner mig otroligt deppad över hela vår situation. Varför skall just vi vara ofrivilligt barnlösa?

Och det finns så många fler av dessa specifika situationer som etsat sig fast i mitt minne för evigt. Så mycket sorg och så mycket förlorad tid.
Mitt under promenaden började tårarna rinna av både sorg och lycka. Graviditetshormoner eller sorgbearbetning?

En gravid jul

Det är precis lika ljuvligt som jag föreställt mig i alla dessa år, att vara gravid på julen. Att träffa alla släktingar och vänner och antingen få höra förtjusta utrop i stil med: "Men är du gravid?!", eller sitta och diskutera gravidsaker halva kvällen.
Det känns väldigt skönt att vara öppen med att vi gjort IVF. Medan vi var inne i det tyckte jag det var väldigt jobbigt att prata om det, men nu känns det skönt att få berätta om vad vi varit med om. Många blir chockade över att vi försökt så länge fast vi är så unga och alla hittills har varit väldigt förstående. Man märker också att det väcker tankar hos jämnåriga om något som de har tagit för givet. Men det gjorde ju jag också, och precis som med så mycket annat är infertilitet något som man tror att bara drabbar andra.
Märkte igårkväll att jag ännu har en del oarbetade känslor efter allt vi varit med om. Det mesta gick bra att prata om, men att exempelvis berätta om då jag sa till sambon att jag nog förstår om han lämnar mig för någon annan, gjorde mig ganska rörd. Samma kommentar skulle jag tycka är löjlig om jag hörde någon annan säga det, men när jag kände mig som mest misslyckad menade jag verkligen det jag sade.

Vilket helvete vi har varit igenom.
En sån fantastisk tur vi haft att helvetet verkar vara över.
Och ännu mera tur att vi verkar ha överlevt som par genom allt detta.

En skyddsängel

Fick en så omtänksam liten julklapp av bästa kollegan igår: en skyddsängel. Den ska jag alltså bära med mig helst hela tiden för att jag och Pyret skall ha lite extra hjälp på traven. Blir alldeles varm i hjärtat av att ha så fina människor i min närhet (kollegan alltså, inte ängeln).

Idag är det förresten vintersolstånd vilket betyder att vi fr.o.m. imorgon går mot ljusare tider igen. Nu blir det alltså inte mörkare än så här, vilket känns värt att fira! Om man känner sig negativt inställd till livet just nu kan man ju istället haka på domedagsteorierna som säger att jorden skall gå under idag. Det finns något för alla, hehe.

Ber om ursäkt för de klumpiga stavfelen (t.ex. tvått maskin. Och vad är grejen med att jag skrev det som två skilda ord? Hoppas jag inte har gått och blivit en särskrivare...) som då och då dyker upp i bloggen. Jag skyller det på laptopen som jag ibland skriver inläggen på, för den har amerikanskt tangentbord vilket ibland ställer till det.

Idag är det förresten exakt ett år sedan vi var på planeringsbesöket som inledde vår IVF-resa. Resan som till sist resulterade i att jag har lyckan att vara gravid under julen i år. Hur många jular har jag inte desperat tänkt: "Men nästa jul, då kommer jag nog att vara gravid"?

Idag reser jag förresten hemåt, så det kan bli lite bloggtorka den närmaste tiden men jag uppdaterar då jag kan.
För säkerhets skull vill jag dock passa på att önska er alla en GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!

Julångest

Börjar känna mig lite rådvill angående julfirandet: å ena sidan vill jag ju verkligen resa hem över julen, men å andra sidan vill jag ju inte göra något som är riskabelt för barnet. Min första reaktion då läkaren sa att vi inte borde åka någonstans var ju att tänka: "Jag ska hem!"
Jag är väl lite av ett planerande kontrollfreak och har ibland svårt att ställa om då planer plötsligt ändras. Sedan då det fått sjunka in brukar jag inte ha några svårigheter att anpassa mig till förändringarna. Och det är väl lite det jag gjort de senaste dagarna.
Vägt fördelar och nackdelar mot varandra. Grubblat över konsekvenser och tänkt på tidigare jular då jag desperat längtat efter att få vara gravid. Funderat på hur nästa jul kan komma att se ut (herre min skapare, jag kan vara mamma då!).

Och det som jag kommit fram till är väl att en jul kan jag överleva att fira bara på tumanhand med sambon. Visst kommer vi att vara galet uttråkade och sakna våra familjer, men nästa jul får vi istället fira som en trepersoners familj.
Så nu har sambon och jag tillsammans bestämt att vi tar beslutet efter nästa veckas ultra. Då ska vi till överläkaren på polikliniken och kommer att fråga rent ut vad han tycker att vi ska göra med resandet. Dessutom har jag en lång lista med andra frågor att ställa. Får vi klartecken reser vi hem, men annars får vi göra det bästa av situationen och stanna hemma.

Måndagsmusik och svamleri

Känner mig lite kärleksfull idag så det får bli lite smörmusik.
I´ll stand by you med The Pretenders.

Känner mig oändligt tacksam efter gårdagens ultra. Enligt läkaren så är missfallsrisken nu nere på 1-2% eftersom vi kunde se att fostret levde då jag var i vecka 11+3. Om man vill kan man sluta läsa här, för nedan följer en massa svamlerier och märkliga tankar.

Den här graviditeten har fört med sig känslor som jag aldrig skulle ha kunnat föreställa mig. Trodde att det skulle vara små rosa moln i 9 månader efter att man hade plussat. Eller klart jag förstod att det skulle vara jobbigt också, men jag skulle åtminstone ha trott att jag skulle vara jublande glad. Men det är något i mig som gör att jag inte kan föreställa mig att jag ska bli mamma. Hur är det möjligt då jag har haft 3 år på mig att förbereda mig? Kanske har de här många misslyckandena gjort mig cynisk.
För vet ni vad jag tänkte igår då jag började blöda? Jo, jag tänkte direkt: "F*n! Jag visste det!" Som om jag hade gått och väntat på att något skulle hända eftersom allt helt enkelt var för bra för att vara sant.

En annan känsla som dykt upp är det dåliga samvetet. Läser ännu massor med IVF- och ÄD-bloggar och då jag påminns om vilket elände det är att spruta, spraya och boka ultraljudstider (numera åker jag ju bara på akuta sådana, hehe). Och att hela tiden undra om det ska löna sig i slutändan eller ifall man går till helvetet och tillbaka i onödan.

Surfsöndag

På söndagar brukar jag ofta surfa runt på nätet och hitta nya bloggar, bra musik eller saker att köpa som jag inte ens visste att jag behövde.
Idag tog jag mod till mig och surfade på lite babykläder och hittade en sida där man hittar kläder för IVF-mirakel och deras föräldrar.

Vissa är söta.

Vissa är roliga.

Och vissa är bara konstiga.

Blev alldeles förskräckt över den sista bilden och visade den till sambon, men han skrattade bara och sa att nog skulle hans unge få ha en sån tröja. Konstiga karlar!

Alla bilder från: http://www.cafepress.com/+ivf+gifts

Om att våga tro

Varje kväll och varje morgon tittar jag på ultraljudsbilden som vi fick i tisdags. Måste påminna mig själv om att "Ja, det bor ju en liten sån i min mage". En liten böna, som min syster sa då hon så bilden. Känner symptomen varje dag och förstår ju i teorin att jag är gravid, men jag känner inte alls så som jag trodde. Känner inte den där totala glädjen, och det känns som en evighet till vecka 12. Trodde jag skulle surfa runt och leta gravidkläder och spana efter babysaker och vilja välja vagn och prata babynamn. Och våga vara trygg i att allt ska gå bra. Men jag är nog inte där riktigt ännu. Har inte ens kommit mig för att sätta in en babyticker på bloggen. Tre år av tårar, grusade förhoppningar och misslyckanden kan tydligen förändra en kvinna ganska mycket.

Men ge mig några veckor så kanske jag vågar. Lite tid är nog vad jag behöver.

Över en språkbarriär

Ringde kliniken idag och frågade om de inte hade fått resultatet på mitt blodprov. Jo, det hade de fått och det visade 159 sade sköterskan. "Det är jättebra!" sade hon på sin knackliga svenska. För er svenskar kan jag ju förklara att vi svenskspråkiga ju är i minoritet här i landet, men vi har ändå rätt att få service på svenska. På sjukhuset där vi går har vi faktiskt haft grym tur med personalen: professionella och trevliga och de gör så gott de kan även om de inte alltid är så bra på svenska. IVF-sköterskan har en minst sagt bristfällig svenska, men jag är ändå tacksam att jag får tala mitt modersmål med henne.
Idag blev det dock ett litet missförstånd. Hon pratade på om att mitt hcg-värde ju var jättebra medan jag satt och tänkte: "159 låter ju inte alls bra..." Till sist bad jag henne upprepa värdet och då sade hon: "859".

Naturligtvis är det ju bra, och vilken tur att jag frågade en gång till så att jag slapp grubbla eftersom hon hade sagt fel i början av samtalet. Hon bad mig också boka in ett tidigt ultraljud till den 11.10, alltså samma dag som jag ska på första besöket till mödrarådgivningen. Spännande! Vet att det är tidigt, bara vecka 7, men det finns faktiskt en möjlighet att få se ett pickande hjärta då...

Mot slutet av samtalet passade jag på att tacka för det underbara bemötande vi har fått. Den kommunala sjukvården kan vara så bra om det finns rätt personal på rätt ställe! Jag hörde riktigt på hennes röst hur rörd hon blev, och samtidigt önskade hon oss lycka till och att allt ska gå bra. Då var det min tur att bli rörd.
Så visst kan det bli missförstånd över språkgränserna, men det kan också bli totalt samförstånd.

Örterna och annat

Fick frågan vad det är för örter jag tar som ska förhindra missfall så jag tänkte att det är lika bra att skriva ett inlägg om det.

Örten heter Shen Qi Golden Cabinet och innehåller rhemannia, kornell, jams, alisma orientale, buskpion, poria, kanelkvist och kanelbark. Man kan dricka den som te, men det smakar så vidrigt att jag har tagit den i kapselform istället.

Är verkligen ingen expert på detta, men tänkte ändå göra klart att denna ört kan förhindra missfall för mig, eller för någon med min problematik. Vet faktiskt inte ifall samma ört kan ha samma effekt på andra. Enligt min "akupunkturdiagnos" (som ju är något helt annat än en västerländsk diagnos) är min problematik att jag har qi-brist, eller energibrist, i njurar och mjälte. Dessutom hade jag "kyla i livmodern". För att jag skulle kunna bli gravid krävdes alltså att jag sparade energi i kroppen, vilket jag gjorde på följande sätt:

1. Akupunkturen. Tror absolut att det var den som gjorde den stora skillnaden. Vet också att akupunktur hjälpt en bekant till mig som hade varit med om upprepade missfall.
2. Örterna. Hade en annan sort också som var mera stärkande, men den skulle jag sluta ta om jag blev gravid.
3. Kosten. Jag undvek t.ex. vitlök, morot, råa grönsaker, socker, alkohol och kaffe. Dessa stjäl energi från kroppen, energi som behövs ifall man vill bli gravid.
4. Minskad motion. Jag undvek hård träning och har som mest varit på en lätt löptur, men akupunktören sade igår att jag som mest får gå på lugna promenader nu för att spara energi till min begynnande graviditet.
5. Yogan. Avkopplande och fertilitetsstärkande.

Overkligt

Har gått runt bland massor med barnfamiljer hela dagen och har svårt att släppa mitt gamla mönster då jag stirrar ner i marken direkt jag ser en lycklig barnfamilj. Den där pappan som bär sin lilla bebis känns ännu som en kniv i hjärtat och vemodet finns direkt där när jag ser den fina babykulan som hon framför mig i kön har.

Men man glömmer väl inte tre års sorger bara över en natt. Eller egentligen hoppas jag att jag aldrig glömmer  eftersom det är mina upplevelser som format mig till den jag är idag, men jag vill åtminstone våga mig på att känna mig trygg i min nya roll som gravid kvinna. Men kanske snart vågar jag mig på att njuta så småningom.