Äntligen!

Idag kom den, mensen!
Det betyder ju att nu är vi på gång med vår första FET.
Nu ska här bli barn :)

Ofavorit i repris

Cykeldag 41 idag, för mig som vanligtvis brukar ha en 28 dagars cykel. WTF, liksom?

Och två negativa graviditetstest talar ju sitt tydliga språk, men vad är det då för fel. Förra månaden kunde jag åtminstone skylla på stress, men det kan jag verkligen inte nu då det största bekymret de senaste veckorna varit om vi ska grilla eller äta ute.

Oj, så trött och gammal jag känner mig just i denna stund...

A good cry

Ett litet sammanbrott var tydligen vad som krävdes för att stressen skulle släppa greppet om mig och mensen skulle börja. Grät som ett litet barn igår, och ack så skönt det kändes efteråt. Tror att all sorg efter vår misslyckade IVF slapp ut igår också. Finaste sambon tröstade så gott han kunde och efter en stund kunde jag lugna mig lite.
Kvällen avslutades med några glada skratt tillsammans då jag hittade den här boken och vi bläddrade lite i den.

Boken fick vi av min bästa kompis julen 2007 och vi fyllde i den någon dag efteråt. Det finns två delar i den: sambon fyllde i den ena delen och jag fyllde i den andra och sen jämförde vi svaren med varandra. Det var så otroligt kul att läsa vad vi hade svarat på frågor i stil med:
"Om jag skulle låta efterlysa dig skulle signalementet låta så här:", 
"Jag kan inte förstå att du tycker om:"
"Din charmigaste ovana:"
"Det bästa du har tillfört mitt liv:" osv.
Det var väldigt spännande att läsa vad vi hade skrivit för 4,5 år sedan, och det väckte massor med minnen och påminde oss också om det par vi har varit. På många sätt är vi ett bättre par idag, men det skulle nog inte skada att vi ibland försökte vara lite mera som vi var då. T.ex. skrev vi ofta lappar åt varandra som vi lämnade någonstans i lägenheten, och sambon hade skrivit i boken att han tyckte om dem. Men lappskrivandet har vi nog glömt bort de senaste åren. Får försöka bli bättre på det.

Mörk fredag

"Sol ute, sol inne".
Betyder det att regn ute innebär regn inne?
Just idag känns det så i alla fall. Världens svacka på fredag som ju är veckans bästa dag i vanliga fall.
Depp, depp, depp. Herregud om mensen inte kommer snart och gör ett slut på detta PMS-helvete, då går jag nog under. Frågan är dock om inte sambon går under innan dess.
Brukar inte känna av PMS-besvär särskilt mycket, men med så många andra negativa faktorer som spelar in (regnigt väder, strul på jobbet, gravida överallt) har mitt humör verkligen dalat de senaste dagarna. Och med nedstämdheten kommer också Tankarna. Tankarna kring om vi kommer att lyckas, vilka men våra pysken och vårt förhållande får av allt detta osv. Sedan vänder nedstämdheten till ilska och jag hatar hela världen, allt och alla utan undantag. Alla lyckliga människor som alltid får allt de vill ha.
Sedan landar jag igen och återfår perspektiv på livet, men inuti är jag alldeles tom. Orkar inte känna efter mera. Är bara trött på livet som inte blir som jag har tänkt mig, och tårarna flödar bara av att skriva det här inlägget.

Nej hörni så här kan jag inte ha det, får försöka peppa mig själv. Skall bara gråta en skvätt till först.
Och spela en favorit i repris.

Vårstress

Under de senaste månaderna har jag troligen stressat ganska mycket. Jag har inte känt mig stressad varje dag, men det har ändå märkts tecken på min kropp som vittnar om att jag borde tagga ner. Nu har det dykt upp det klaraste tecknet hittills: sen mens. Som ofrivilligt barnlös är det ju det värsta som finns. Röda Faran (som jag kallar den, hehe) är 7 dagar sen! 7 dagar! Kan inte fatta det. Inte brukar den ju vara helt regelbunden så där annars heller, men jag tror att det bara hänt en gång tidigare att den varit så här pass försenad. 

Jag hyser inte längre några förhoppningar om att vi ska kunna bli gravida på naturlig väg, men har ändå känt mig tvingad att göra graviditetstest. Ett gjorde jag i fredags innan jag korkade rödvinet, och ett gjorde jag idag då jag bara kände: "Vad f*n! Vaaaaar äääär duuu?". Och negativa var de ju förstås. 

Nu undrar jag bara hur länge man ska låta det gå innan man tar kontakt med någon inom vården. Detta är ju den första "normala" cykeln jag haft efter vår misslyckade IVF. Kan det bero på det, eller är det bara stressen?

Ja, jag vet varken ut eller in, och jag känner mig bara mer och mer stressad av att den inte kommer. 

FAN!

Ursäkta svordomen direkt i rubriken, men nu är det kört. Har börjat blöda på riktigt, så nu vet jag ju att det har skitit sig. Blir väl tvungen att slösa ett test på fredag ändå, men vet ju att det blir minus. Och jag som hade lovat mig själv att jag inte skulle testa på nytt förrän jag är säker på att få ett plus...

Fröken Röd

Hon är hemskt påträngande Fröken Röd. Jag gillar henne inte egentligen alls, men ändå envisas hon med att dyka upp.
Men det går förvånansvärt bra ändå, med tanke på min endometrios skulle jag ju kunna ha det mycket värre med exempelvis kramperna. Och jag hanna ju aldrig bli så ivrig att jag köpte ett dyrt test att pissa på. Alltså bokstavligen.
Every cloud has a silver lining, eller nåt sånt skulle jag ju kunna döpa inlägget, hehe. Nej men, just idag orkar jag inte med att vara ledsen och bryta ihop. Jag får helt enkelt sikta framåt och förbereda mig för IVF, samtidigt som jag hoppas på att alla örter och akupunkturen skall hjälpa mig bli gravid redan innan dess.

Mensvärk och förkylning

Att bli förkyld och hängig samtidigt som man har mens är inte att rekommendera. Helvetiskt jobbigt att ha magkramper på samma gång som man nyser, hostar och har huvudvärk.

Blä!

Konstig dröm

Häromnatten drömde jag något hemskt underligt. Jag minns inte alla detaljer, men en del nära och kära var med, bland annat en kusin och min sambo.
Det som jag minns så tydligt från drömmen är embryona. Jag hittade massvis med embryon som påminde mycket om grodägg i utseende. (Äckligt och orealistiskt, jag vet!) Men jag hade ju inte tillgång till någon läkare som kunde föra in dem, så jag tog helt enkelt saken i egna händer och försökte trycka in dem.* Men det var helt hopplöst, för de bara trillade ut hela tiden.
Det lustiga i hela historien är att samma natt fick jag mens.


*Jag vet, också jag själv får hemska bilder då jag tänker på det nu, men i drömmen var det alldeles självklart.

Knasigheter man gör, del 59

Det är nästan en lättnad att få mens efter att man tillbringat två veckor med att noggrant granska toalettpappret under förstoringsglas*.

* Nå neeej, så galen är jag ändå inte.

Ett litet styng av besvikelse

Det har blivit lättare och lättare det här att få mens, men samtidigt känner jag ett litet, litet styng av besvikelse då jag tänker på hur ännu en månad gått utan resultat. Tempen sjönk i morse vilket är ett säkert tecken på att kramperna och blodet är på väg.
Tänk att vissa i min ålder är trebarnsmammor! Hur är det möjligt? Kan inte låta bli att länka till ännu ett av Birds and Bees-videorna.

Till allmän kännedom

Ni bara: Har du några men efter operationen då? Snälla berätta, berätta!
Jag bara: Tackar som frågar. Tydligen stämmer det nog det som stod i papprena (att blödning och smärta kan skilja från det normala efter operationen). Blöder värre än jag nånsin gjort tidigare men trots det känner jag knappt av någon mensvärk. Crazy shit!

Hej så länge, nu sticker jag iväg till Tampaxbutiken för att köpa upp deras lager.

Det välbekanta

Mensen kom inatt, precis som jag var förberedd på. Då jag steg upp och gick på toaletten tänkte jag för mig själv att även om fru Röd är ovälkommen så finns det en viss trygghet i att få besök av henne. Dels så tyder det ju på att kroppen i viss mån fungerar som den ska, och på samma gång är det så välbekant. Jag kan ju det här. Jag är van med att det skall vara på det här viset.
Undrar hur jag skulle reagera om jag faktiskt blir gravid. Tror att det skulle vara ganska skrämmande på sitt sätt, även om vi ju givetvis skulle vara överlyckliga. För med en graviditet följer ju nya risker. Som det är nu behöver jag ju bara oroa mig över ägglossning och allt som har med det att göra, men en graviditet skulle innebära helt nya outforskade vägar för oss. När skulle vi börja tro på att det kan gå vägen?

Visst är jag tapper som försöker hitta något positivt med att få mens?

Plötsligt slog sorgen till

Mensen kom idag. Löjligt nog hade jag igen börjat hoppas då den var två dagar försenad. Jag som trodde mig ha insett att vi inte kommer att blir gravida på egen hand sitter plötsligt på badrumsgolvet med tårarna rinnande nedför kinderna. Ropar ut min sorg.

Andra får köpa babysaker, jag köper tamponger.
Andra får fundera över babynamn, jag funderar över ägglossningstest.
Andra är gravida, jag är infertil.

Fredagstankar

Mensen kom som ett brev på posten i söndags. Nåja, vad hade jag väntat mig efter 15 månaders försök. Inkommande torsdag skall vi på första undersökningen och med denna månads misslyckade försök i färskt minne känns det bara skönt att äntligen börja ta tag i saker och ting och kanske få reda på vad det är som är fel. Något fel är det nog, hoppas bara att det är lättfixat.

Funderar på att prova på akupunktur, så om någon har erfarenheter av akupunktur och barnlöshet får ni gärna berätta om det.

I brist på annat vettigt tänkte jag berätta mitt favoritcitat för er:

"Confront the dark parts of yourself, and work to banish them with illumination and forgiveness. Your willingness to wrestle with your demons will cause your angels to sing. Use the pain as fuel, as a reminder of your strength.” 

August Wilson

Citatet hittade jag på en engelskspråkig blogg som handlar om ofrivillig barnlöshet och upprepade missfall. En gripande berättelse. Klick.