I´ll stand by you med The Pretenders.
Känner mig oändligt tacksam efter gårdagens ultra. Enligt läkaren så är missfallsrisken nu nere på 1-2% eftersom vi kunde se att fostret levde då jag var i vecka 11+3. Om man vill kan man sluta läsa här, för nedan följer en massa svamlerier och märkliga tankar.
Den här graviditeten har fört med sig känslor som jag aldrig skulle ha kunnat föreställa mig. Trodde att det skulle vara små rosa moln i 9 månader efter att man hade plussat. Eller klart jag förstod att det skulle vara jobbigt också, men jag skulle åtminstone ha trott att jag skulle vara jublande glad. Men det är något i mig som gör att jag inte kan föreställa mig att jag ska bli mamma. Hur är det möjligt då jag har haft 3 år på mig att förbereda mig? Kanske har de här många misslyckandena gjort mig cynisk.
För vet ni vad jag tänkte igår då jag började blöda? Jo, jag tänkte direkt: "F*n! Jag visste det!" Som om jag hade gått och väntat på att något skulle hända eftersom allt helt enkelt var för bra för att vara sant.
En annan känsla som dykt upp är det dåliga samvetet. Läser ännu massor med IVF- och ÄD-bloggar och då jag påminns om vilket elände det är att spruta, spraya och boka ultraljudstider (numera åker jag ju bara på akuta sådana, hehe). Och att hela tiden undra om det ska löna sig i slutändan eller ifall man går till helvetet och tillbaka i onödan.
Jag märkte också att det faktiskt tar de där 9 månaderna att vänja sig vid att man ska få barn, och att förbereda sig (mentalt). Fast man väntat länge redan före man blev gravid.
SvaraRadera