Söndagsdramatik

Minns ni förra gången jag började blöda? Det var en söndag eftermiddag. Idag började jag igen blöda på en söndag, men där slutar likheterna. Idag började det med grymma magkramper som gjorde att jag låg ner i flera timmar. Efter en stund med en varm vetedyna på magen avtog värken ordentligt, även om jag nog kände av den ännu. Och efter en stund, ca 14-tiden idag började jag blöda. Förra gången blödde jag ju några droppar brunaktigt, men nu bokstavligen rann det rött blod ur mig. Fick snabbt byta binda efter en halvtimme och då rann det blod längs låren på mig då jag stod upp.
Ni kan ju tänka er paniken. Skräcken som kramade om mig. Var för rädd för att gråta och förbannade min egen dumhet: jag hade köpt det första gravidplagget igår. Varför skulle jag göra det innan vecka 12 var över? Nu hade jag ju förstört allt med att vara överoptimistisk.
Mitt i paniken insåg jag att jag inte skulle få ro innan jag visste säkert och ringde hälsovårdcentralen där de rekommenderade mig att åka in till akuten.

Väl inne på akuten fick vi bästa möjliga bemötande. Vi behövde inte sitta gråtandes i väntrummet utan fick direkt komma in i ett eget rum där vi snabbt fick infon att de hade ringt efter jourhavande gynekolog som snabbt skulle vara på plats. Väntade cirka 20-25 minuter innan vi kallades vidare till gyn.polikliniken som öppnats endast för oss. Vi fick dock veta att en till patient var på kommande efter oss.
Läkaren gjorde en snabb gynundersökning och klämde på magen och sedan följde sanningens ögonblick då det var dags för ultraljud. Snabbt fick vi höra: "Ja här ser vi ett levande barn."
Jag kunde inte tro mina öron och började snabbt förhöra mig för om det ändå kunde vara början på ett missfall, men det var det inte möjligt menade han. Om missfall sker så har fostrets oftast dött i magen en tid innan, så om man ser ett levande barn betyder det att det är lugnt.
Och där på skärmen sprattlade Pyret runt. För första gången kändes det mera verkligt för min sambo nu också då han fick se ett litet minibarn som hoppade runt och viftade vilt med armarna och benen. En fin farsdagspresent till sambon alltså, hehe. Tror dock han skulle ha klarat sig utan blodet, rädslan och mina tårar. Men hej, man kan inte få allt.

Och nu är vi hemma, blodet har slutat och jag fick instruktionen att ta det lugnt några dagar och att undvika samlag den närmaste veckan.
Önskar att jag kunde "skriva slutet gott, allting gott", men det känns aaaaningen förhastat. Pyret verkar ha en känsla för dramatik. Eller så har han bara söndagsångest som alla arbetande människor.