Då vi var och handlade häromdagen träffade vi på sambons kompis som blev mamma för ett tag sedan. Efter att ha tvingat bort den första impulsen att gömma mig bland de pastöriserade ostarna tvingade jag mig fram och hälsade, klämde fram ett: "Åh, så söööööt!" och stod sedan tyst medan sambon och hans vän pratade vidare.
Efteråt kunde jag helt enkelt inte hålla mig. Jag var tvungen att få veta om det inte gör lika ont i honom att träffa någon som hunnit bli gravid, föda barn och leva mammaliv under tiden som vi har tagit tusen test och bara fått lida nederlag efter nederlag.
"Jag visste inte att det var en tävling" var hans snusförnuftiga svar. Och fast jag förstår honom så kan jag ändå inte släppa känslan av det visst är en tävling och ännu en gång har någon vunnit över oss.
I slutändan kommer det inte att spela någon roll, antar jag. Då när vi äntligen får se det där efterlängtade plusset och hålla vårt eget barn i våra famnar. Men nu, just nu spelar det en stor roll.
Enligt Planen* skulle jag ju redan ha andra barnet på gång vid det här laget. Men vi har inget, nada, ei mitään, nichts!
Midsommarhälsningar från Förloraren.
*skratta ni bara, jag vet att ni också har haft en sådan: "Jag vill bli gravid i augusti så föds barnet i maj, så hinner jag jobba si och så länge..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar