Ni vet den där känslan när man är i en butik och hör en telefon ringa och bannas en stund åt personen som inte ids svara i sin´telefon, bara för att inse att det är ens egen telefon som ringer.
Idag gjorde jag det motsatta: var i butiken och hade ett biträde som hjälpte mig att klippa till en tygbit* och så ringde telefonen. Jag grävde länge och väl i väskan, och började säkert se ganska hysterisk ut då jag äntligen hittade telefonen, bara för att konstatera att det var butiksbiträdets telefon som ringde.
Jag bara: alltså jag skulle bara se vad klockan är...
*That´s right! Jag leker ibland att jag är händig, fast jag inte är det. Mina syeskapader brukar sluta med tårar och svordomar, men av någon anledning glömmer jag bort det till sist och börjar igen drömma om det perfekta kuddöverdraget som inte finns att köpas.
Hihi, det som är mest festligt är att man i sådana situationer aldrig kan säga som det är utan måste hitta på en förklaring. :)
SvaraRaderaKram