Vad konstigt det kändes att sammanfatta snart två år av vårt liv till ett enda inlägg. Fjuttiga ord räcker ju inte till för att beskriva det vi har gått igenom. Det går inte en dag utan att jag tänker på barn, barnlöshet eller möjliga graviditeter. Inga ord kan beskriva hoppet, sorgen, avundsjukan, rädslan och alla andra känslor som snurrar runt i kroppen. Sakta men säkert har ett sorts accepterande infunnit sig. Nu kan jag åtminstone prata om vår situation (med de få som vet om det) utan att gråta, men vägen dit har varit lååååång. Då jag pratar om det känns det oftast också ganska bra. Sorgligt ja, men mera som en sorts dov saknad än en känsla av akut sorg.
Den tanke som jag ibland smyger sig på mig numera är att vi har hamnat på efterkälken. Många börjar redan ha sitt andra eller tredje barn på gång och vi har inte ens ett. Jag hade alltid tänkt mig att jag skulle vara en ung mamma: helst få alla 2-4 barnen före 30 års ålder. Men det känns avlägset även om jag vet att vi har tiden på vår sida. (Vilket ju leder mig in på en jobbig myt om barnlöshet: man kan inte vara ofrivilligt barnlös om man är ung. Det verkar som om jag för en gångs skull får motbevisa en myt.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar