Hur går det med Hemligheten då? undrar ni.
Jodå, det går helt okej. Ibland kommer den där fruktansvärda Realismen smygandes, men då slår jag bort det. Det ska fanimej lyckas det här! Jag ska ju ha barn, förtusan! Jag håller fast vid hoppet och försöker flera gånger per dag tänka på hur det kommer att kännas då vi lyckas.
Nu är det ju dessutom en alldeles ny cykel, då akupunkturen kanske har börjat ge lite verkan, alkoholens biverkningar kanske har börjat ge med sig och sockernivån i min kropp borde ha sjunkit betydligt.
Jag försöker också tänka på att slappna av, men det kunde jag nog vara lite bättre på.
För en stund sedan var jag ute på promenad och gick till och med och tänkte: "Sedan när jag väl är gravid kommer jag nog att vara väldigt tacksam för att det har varit en lång väg. Även om det har sugit ***** att ha varit ofrivilligt barnlös är jag glad att jag har upplevt det."
Helt crazy. Märker ni att jag har börjat tänka som om jag vet att vi skall lyckas. För det ska vi ju!
*****infoga valfritt könsord. Välj det som kommer mest naturligt!
Jobbar också på med att tänka att det ska lyckas denna gången. Ju närmare allvaret vi kommer desto svårare är det, tanken "det kommer inte gå den här gången heller" eller "vi kommer aldrig bli gravida" ploppar upp allt oftare. Då försöker jag plocka fram en alternativ tanke typ "det kommer lyckas" "allt säger att vi ska kunna lyckas". Svårt för en gammal pessimist dock ;)
SvaraRaderaKram!
Visst är det svårt! Jag går alltid genom en hel drös med känslor under en cykel. Allt från djupaste pessimism till det mest tindrande hoppet. Men de senaste veckorna har jag försökt få till ett stilla men stabilt hopp :)
SvaraRadera