Att dra sig för det oundvikliga

Jag fick order av vår läkare att själv vara aktiv och ringa och kolla så att alla papper har kommit fram gällande vår kommande IVF. Har tänkt hela veckan att jag nog skall ta tag i det och ringa, men nu är det plötsligt torsdag och jag har ännu inte ringt. Och imorgon kommer jag att vara på kurs hela dagen så då blir det inte heller av. Tror att det är mitt undermedvetna som försöker säga mig något. Kanske är jag helt enkelt inte mentalt redo för cirkusen ännu och mitt inne i  min sorgeprocess. Men jag vill ju ha barn, så jag borde ju bara få ändan ur vagnen och ringa.

Ett litet hopp har väckts hos mig då det gäller mina förhöjda FSH-värden. Efter ett tips av en likasinnad på ett forum har jag läst på en del gällande akupunktur och konstaterat att det finns kvinnor som fått sänkt sitt FSH-värde ganska rejält med hjälp av kinesisk akupunktur. Tror att jag skall ge det en chans. Laserakupunkturen hade ju ingen effekt och var inte särskilt avslappnande heller, men nu skall jag istället ge traditionell akupunktur en chans. Sambon undrade om jag faktiskt kommer att klara av det då jag är rädd för nålar och efter en stunds funderande så kunde jag konstatera: Ja. Jag kommer att klara av det på samma sätt som jag hittills har klarat av allt som jag varit tvungen att ta mig igenom på den här resan. Kanske blir jag både klokare och segare på grund av allt detta. Eller så blir jag bara dummare och mera bitter, hehe.

Men, för att sammanfatta: akupunkturen skall jag boka nästa vecka. Och jag skall också ringa och kolla om våra IVF-papper är i rullning. Nu då jag berättat det åt er blir jag ju så illa tvungen att faktiskt göra det... :)