En snabbvisit

Kikar in som hastigast för att säga hej och tack för alla grattisar!
För varje dag som går blir jag mera och mera fäst vid vår lilla tjej. Stora ögon som tittar upp på mig, ett tandlöst leende och små framsteg mest hela tiden. Börjar så småningom gå riktigt bra att vara ensamma hemma på dagarna också, även om vissa dagar går sämre än andra.
Ska småningom försöka bestämma mig för om jag skall fortsätta blogga eller inte. Dels tar det ju ganska mycket tid, vilket jag ju inte har i överflöd, och dels känns det som en liten "bloggkris" att ha nått målet. Vad skall jag isåfall skriva om? Inte orkar ju någon läsa om varje blöjbyte, spya och barnvagnspromenad...

Förlossningen

På tisdag morgon kl. halv 10 togs det hål på fosterhinnorna och vi skickades ut på promenad en timme. En stund efteråt hade jag öppnats från 4 till 5 cm vilket kändes hoppfullt med tanke på att jag inte hade särskilt ont ännu. Cirka 12.30 fick jag oxytocindropp för att ytterligare skynda på förloppet och värkar började komma oftare och bli kraftigare. Typiskt nog kunde jag inte använda mig av min TENS-apparat eftersom de hade satt en skalpelektrod på bebisens huvud (nr. 1 som inte följde "planen"). Inte heller bad var ett alternativ eftersom de hade tagit hål på fosterhinnorna (nr. 2). Så jag testade akupunktur som hjälpte lite, använde varm vetedyna och fick massage av sambon för att klara värkarna. Under dagen öppnades jag dock inget alls, utan hade ont förgäves och klockan 21 på kvällen var jag så trött och hade så ont att jag bestämde mig för att testa lustgasen (nr.3) ringde de läkaren som sade att det fanns två alternativ: kejsarsnitt eller att vi skulle ta en paus. Givetvis kändes pausen som det bättre alternativet och jag fick Bricanyl för att stoppa sammandragningarna samt morfin (nr. 4). Sedan blev det alltså vila under natten men jag hade ändå sammandragningar under natten och sov inget alls. Så ni kan ju gissa hur pigg jag var kl. 6 på morgonen då jag igen fick dropp för att stimulera igång värkarbetet. Dessutom fick jag antibiotika, vilket alltid ges ett antal timmar efter att vattnet gått.
Så, värkarna kom igång igen och jag blev tröttare och tröttare. Klockan 11 var jag ännu bara öppen 5 cm och jag tänkte "det kommer att bli kejsarsnitt".
Läkaren tyckte att vi skulle avbryta igen så att jag fick ta en varm dusch, och dessutom sade hon att epidural skulle kunna vara ett alternativ för mig eftersom jag hade så ont. Efter duschen hade jag bestämt mig: jag skulle ta epidural (nr. 5).
Och det visade sig vara det bästa jag gjort. Inte nog med att jag fick en vilopaus från värkarna, men det satte också igång förlossningen ordentligt. Cirka två timmar efter att de satt EDAn hade jag öppnats 8 cm! Det gav mig ny energi och jag gick upp och promenerade och satt på pilatesbollen för att hjälpa värkarbetet. Hela tiden kände jag av ett enormt tryck neråt, och vartefter började detta att göra mer och mer ont och cirka kl. 17 var jag fullt öppen och fick lägga mig på vänster sida för att hjälpa bebisen att vridas neråt. I samband med detta upptäcker de också att bebisen bajsat i fostervattnet vilket ju kan betyda att den håller på att bli stressad. Någon gång efter kl. 18 får jag börja provkrysta trots att jag bara känner svaga krystimpulser. Detta just pga att bebisen bajsat och gärna får komma ut så snabbt som möjligt.
Då jag krystat ett tag kommer läkaren som de ringt efter. Hon tar laktatprov från bebisen och konstaterar att hon ännu mår bra. Jag krystar ett tag till, vilket är svårt eftersom jag känner när värken kommer, men sedan har jag ingen koll på hur länge den varar men krystar ändå 2-3 gånger/värk. Småningom tas ett nytt laktatprov som visar ett förhöjt värde vilket betyder att bebisen håller på att bli stressad och måste ut så fort som möjligt. Jag hör prat om bedövning, klipp, sugklocka och om att barnläkare skall tillkallas och hinner tänka att vår lilla bebis kommer att dö för att jag är så dålig på att krysta. Läkaren gör ett klipp och placerar sedan sugklockan på barnets huvud. Hon använder den dock bara för att hålla kvar barnet då jag krystar, så att hon inte skall glida in igen, och med egna krafter krystar jag ut henne 19.24. Eftersom sugklocka användes finns en ökad risk för blödningar hos barnet och därför begär vi K-vitaminet som vi annars skulle ha tackat nej till. (=Nr. 6 på listan över saker som inte gick enligt planerna.)
Jag får en slemmig, nerbajsad liten tjej på min mage och jag tittar förvånat runt mig om de inte skall ta henne och springa bort med henne eftersom jag trodde att hon var i dåligt skick. Men hon mår bra och det är först en stund senare som barnläkaren kommer och vill titta på henne. Lite svag andning tycker han att hon har och vill att detta kollas upp under timmarna efteråt, men allt visar sig sedan fungera fint.
Och nu, några dagar senare känner jag mig riktigt nöjd med förlossningen och är så tacksam över att ha en frisk liten flicka, amning som fungerar och en kropp som börjar återhämta sig allt mera efter förlossningen.

En 4-årig längtan är över

Vårt lilla mirakel föddes onsdagen den 12 juni kl. 19.24. "Endast" 3975 gr och 51 cm lång. Ingenting under förlossningen gick enligt våra planer, men så här i efterhand känner jag mig ändå nöjd.
Skriver mera i ett senare skede, just nu tar vi en dag i taget och försöker komma underfund med vårt nya liv.

Lika bra att inse det redan nu

Jag hade som vanligt en plan. Jag var helt säker på att vårt lilla Pyre skulle födas för tidigt. Nu, 8 dagar efter beräknad födelse inser jag att hon verkar ha en egen vilja. Nåja, det är väl bara att vänja sig med att inget blir som man tänkt sig.
Man skulle ju ha trott att jag redan visste att man inget skall planera, efter hela skaffa-barn-rumban som istället för att ta 9 månader visade sig ta nästan 4 år. Vi räknar dock med att den skall avslutas inom de närmaste dagarna.

Kroppsvätskor?

Känsliga läsare skall nog undvika att läsa vidare.

I morse fick jag uppleva en ganska bisarr situation. En sådan situation som man aldrig skulle kunna föreställa sig att man skulle hamna i, och som man egentligen inte vill berätta för någon. Men samtidigt är det så lustigt att jag inte kan hålla mig.
Efter att jag duschat inför läkarbesöket åt jag frukost och fönade håret. Jag och sambon gick flera gånger ut och in till sovrummet innan jag plötsligt såg en våt pöl på golvet. Ingen av oss hade märkt den innan och jag utbrast:
"Vad är det där?"
Sambon spanade in pölen på golvet och gav mig en förvirrad blick. Inte heller han hade någon aning om vad det var. Min första tanke var att någon av katterna hade kissat på golvet, men det varken luktade eller såg ut som kiss. Men vad var det då?
Plötsligt slog mig tanken. Kanske hade mitt vatten gått? Gick på toa och försökte känna efter om något rann ur mig, men märkte inga tecken som tydde på det. Och hur skulle en sån pöl bara kunna "skvätta" ur mig utan att jag skulle märka det, trots att jag bara hade badrocken på mig?

Ännu återstår frågan: vad var det för pöl på golvet i vårt sovrum? Kanske det spökar hemma hos oss?

Läkarbesök vecka 41 (40+6)

Dagens läkarbesök i några punkter:

• Bebisens vikt beräknas nu till 3987 gram. 
• Cervix har öppnats till 3 cm och känns mogen.
• Läkaren hade lite för korta fingrar (hehe), men försökte sig ändå på en tredje hinnsvepning som resulterat i att jag haft sammandragningar så gott som hela dagen. 
• Vi rekommenderades mera samlag och promenader. Läkaren skämtade om att han brukar rekommendera en galopptur kring viken bredvid sjukhuset. Tydligen kan varje liten prostaglandinkick (finns i sädesvätska och är hormonet som mjukar upp livmodertappen. Utsöndras också vid hinnsvepning och då bebisens huvud trycker mot cervix) kan påskynda processen.
• Ny gynundersökning och hinnsvepning planerades in till måndag.
• Och hör och häpna: på tisdag nästa vecka tar de hål på fosterhinnorna om inget hänt tills dess. Läkaren menade att den psykologiska effekten kan vara stor då kroppen får en "deadline".

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

Frida Gro har skrivit ett träffande inlägg om ofrivillig barnlöshet.
Särskilt punkt nr. 9 var den som snurrade mest i mitt huvud under åren vi försökte bli föräldrar...