Plötsligt slog sorgen till

Mensen kom idag. Löjligt nog hade jag igen börjat hoppas då den var två dagar försenad. Jag som trodde mig ha insett att vi inte kommer att blir gravida på egen hand sitter plötsligt på badrumsgolvet med tårarna rinnande nedför kinderna. Ropar ut min sorg.

Andra får köpa babysaker, jag köper tamponger.
Andra får fundera över babynamn, jag funderar över ägglossningstest.
Andra är gravida, jag är infertil.

Brunchdukningen

Dum som jag var glömde jag att ta foto före vi åt när det ännu så ganska vackert ut med det dukade bordet. Men ljusen som stod på bordet brinner ännu.

Bloggtipset

Söndagar brukar vara en trevlig dag eftersom Krissi på Stressfree infertility brukar publicera historier om ofrivilligt barnlösa par som har lyckats bli föräldrar efter en lång kamp. Om ni vill läsa hela listan med Success stories, klicka på den kategorin i högra spalten.

Just nu har hon dock lite brist på lyckliga historier, så den senaste veckan har det inte kommit några nya historier. Men, om just du har lyckats bli gravid efter t.ex. IVF kan du ju ta kontakt med henne och få din historia publicerad.

Nytt sedan senast

I onsdags var jag och lämnade första blodprovet och troligtvis får jag lämna det andra nu i veckan bara mensen kommer. I övrigt inte så mycket nytt. Stressigt värre på jobbet den senaste veckan, men nu borde det börja lugna ner sig lite.

Som vanligt då  det närmar sig mensen är jag en överanalyserande galning som tror att varje litet symptom tyder på graviditet. Igår när vi hade varit i bastun blev jag så yr att jag blev tvungen att lägga mig ner på golvet för att undvika att svimma. Så nu har hela dagen gått åt till att sjasa bort den där malande tanken: kanske den här månaden?

Idag har vi haft söndagsbrunch för några vänner. Trevligt var det, men skönt att det är över så att jag får ligga på soffan och återhämta mig lite.

Den oinbjudne gästen

Nu tror alla säkert att jag tänker på Tant Röd, men inte den här gången. Det är stressen jag syftar på. Stressen som smyger sig över en och griper tag om en när man minst anar det. Just när jag tror att jag går säker blir det någon kris på jobbet som endast kan lösas av mig. När jag tycker att det är relativt lugnt på jobbet så inser jag plötsligt att jag ändå går runt med en knut i magen över allt som jag ännu borde orka med. Träning, vårda parförhållandet, städa, umgås med familj och vänner, listan kan göras hur lång som helst.

Hur skall jag bära mig åt för att reducera stressen och därmed förhoppningsvis bli mera fertil?

Dialogen

Jag: Men jag är ju kvinna, så du borde förstå att jag kanske inte säger till om jag är sur. Du skall ju läsa mina tankar!
Han: Men jag är ju man, så du borde ju förstå att det kan jag inte!

Ensamheten

Mia som bloggar på Mitt i livets motstånd skriver ett inlägg om bloggar och ensamhet. Känner så igen mig i det hon skriver. Ensamheten kan vara så fruktansvärt genomgripande då man är ofrivilligt barnlös. Jag kan ibland känna att ingen i hela världen vet hur jag mår. Detta trots att jag har en sambo som ju går igenom samma känslor som mig. Och jag vet ju också att det finns tusentals kvinnor som går igenom samma upplevelser och ibland värre då det gäller upprepade missfall. I övrigt är det bara två närstående personer som vet om vad vi går igenom och så lär det nog förbli.Trots att alla dessa är en stor tröst och ett stort stöd innebär barnlösheten ändå ett ofrivilligt utanförskap som gör mig sorgsen ända in i själen.
 Jag är mycket medveten om att jag aldrig mera kommer att bli den person som jag var för ett år sedan. Jag är märkt för livet av sorgen och även om det antagligen är så som många säger att man blir starkare av det som inte dödar så känns det just nu omöjligt att se något positivt i avsaknaden av vårt gemensamma barn.