En gammal vän på besök

Ja, eller en ovän kanske vore det rätta ordet. Tror att min mens så småningom håller på att komma. Har haft några småblödningar och en del kramper de senaste veckorna, men ännu har det inte börjat på riktigt. Kändes helt absurt att plötsligt ha mens efter en så lång tid, jag menar senast var ju i augusti 2012! Fnissade åt mig själv lite då jag i panik sprang till butiken eftersom jag inte hade ett endaste mensskydd hemma. Hade slängt bort allt sådant i flytten så jag hade inte ens mina enorma efter-förlossningen-bindor.

Idag var det igen mamma-barnträff och det var så roligt! Känns som att det är först nu som alla barn börjar få ut något av träffarna. Så spännande att se då de upptäcker sina lekkompisar och nya leksaker. Flera mammor berättade att de slutat amma väldigt plötsligt den senaste tiden, mot sin vilja. Plötsligt har barnet bara vägrat. Hoppas att vi inte skall hamna i samma situation, men tvivlar på det eftersom vår lilla stjärna vägrar flaskan än så länge. Siktar på att så småningom trappa ner på amningen och har redan tagit bort en amning per dag, och nästa steg är sedan nattamningen. Få se vad damen säger om det...

Skrik hos grannen

Åh jisses så det låter hos grannarna idag! Från och till hela dagen har man hört deras unge skrika. Sedan blir det tyst någon stund emellan och så hör man mamman eller pappan (oftast pappan) ropa.

"Antti!" Pojkens namn.
"Älä!" Nej.
"Vittu!" Fula svordomar som jag inte tänker översätta.
"Lopeta!" Sluta.

Och så gråter han igen lillkillen. Hjärtskärande, ångestfylld gråt som får mina ögon att tåras.

En milstolpe

Att fira jul med ett barn har länge varit min djupaste önskan. Under åren då vi kämpade för att få en bebis blev julen en påminnelse om att ännu ett år hade gått och jag brukade varje år tänka att: "Nästa jul är jag nog åtminstone gravid...". För att hålla humöret upp kändes det lättare att försöka intala sig det och förra julen var jag ju faktiskt gravid. Denna jul firas med en liten plutt som redan är 6 månader. Vår lilla tjej är det finaste som finns och precis som en klok kvinna sa till mig då Pyret var nyfödd, så blir det bara roligare och roligare att ha henne i vårt liv.
Det har verkligen varit en större livsförändring än jag trodde att få barn, men det är kanske inte så konstigt då man går från att vara två till att vara tre. Det är som att få en väldigt stor pusselbit som man på något sätt ska få in i ett färdigbyggt pussel.
Men nu, så här lagom till jul, känns Pyret som en naturlig del av vår familj och jag njuter av varje dag med henne. På morgnarna är det ljuvligt att vakna med henne nära och sniffa lite bebisdoft innan vi stiger upp.
Och jag kommer på mig själv med att tänka att nästa jul kommer hon att vara 1,5 år och vi behöver kanske ha en tomte som kommer med klapparna och hon kommer att få smaka julmaten osv. Vår önskan må vara uppfylld, men tydligen fortsätter jag att tänka ett år framåt.

Tänker nu utlysa julefrid och bara njuta av de närmaste veckorna.
God Jul på er alla! Och må 2014 bli året då alla era drömmar uppfylls.

Experten

Att ha varit ofrivilligt barnlös är något som är en ganska stor del av min identitet, åtminstone känns det så just nu. Jag kommer alltid att bära med mig de upplevelser som vi fick genom utredningar, behandlingar och allt annat det innebar att försöka bli med barn i tre år. Så då en bekant hörde av sig för att få lite information om hur en IVF går till, eftersom hon just nu är i startgroparna för att börja en behandling, visste jag knappt var jag skulle börja.
Med det rent medicinska? Långa vs korta protokollet, medicinerna, ultraljuden, äggplock osv.?
Med att berätta hur FPA ser på barnlöshetsbehandlingar? Vilka mediciner som ersätts, hur reseersättning beviljas och vad det lönar sig att tänka på gällande arbetsfrånvaro?
Eller borde jag berätta om känslorna som går upp och ner, humöret som är lika oförutsägbart som biverkningarna av medicinerna? Förklara var man hittar information och stödformer?
Ja, det blev nog lite av allt då jag osammanhängande satte ihop ett svar. Det som jag ändå hoppas att lyste igenom i mitt svammel är glädjen över att sedan lyckas.
Att det finns hopp och att det är värt det i slutändan.

Det går så fort

"Det går så fort, njut av den här tiden!" Den kommentaren har jag hört hur ofta som helst sedan lillan kom. Och ibland har jag bara blivit sur, då jag varit så obeskrivligt trött och undrat hur tusan man ska kunna njuta då man inte sovit mera än 2 timmar i sträck på flera månader. Men jag inser ju att de har rätt, särskilt då jag tittar tillbaka på foton som togs för bara två månader sedan. Vem är den typen, liksom? Hon som inte kunde vända på sig. Som nästan aldrig log. Som ibland hade lite ljud för sig då man pratade med henne.
Damen som just gått och sova nu ikväll skulle så gärna vilja krypa. Kämpar och kämpar, men än så länge är armarna för svaga. Hon börjar snart bli för lång för skötunderlägget som vi använder för blöjbyten. Då pappa kommer hem på dagarna blir hon överlycklig. Hon har börjat leka mera då man badar henne och varje dag kommer det nya ljud ur henne. Och jisses så tung hon blivit. Mina armar lider vartefter kilona ökar. Svårt att tro att hon bott i min mage, nu då hon börjar bli dubbelt tyngre och 15 cm längre!
Ja, visst går det fort. Och jag försöker att njuta varje dag, oavsett hur trött jag är...

Oktober

Tänkte ta en liten tillbakablick på hur oktober månad sett ut de senaste åren.

2009: hade nyss börjat försöka bli gravid och kände mig redan otålig och besviken över att inte ha lyckats på de få månader vi försökt. Haha, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden, ge mig själv en örfil och vråla: "Skärp dig! Du har ingen aning om vad som väntar!" Eller kanske borde jag bara ge mig själv en kram.
Tyvärr bloggade jag inte på den tiden ännu. Skulle vara intressant att läsa mina tankar från den tiden också.

2010: Barnlösheten var ett faktum och vi började utredningar osv. En lååååång process hade precis börjat.

2011: Vi hade genomlevt ett år av undersökningar och fick äntligen ett datum för IVF. Skrämmande och spännande på samma gång.

2012: Gravid! Hade en blödning i vecka 6 och trodde att allt var kört. Men det visade sig vara ett levande Pyre i min mage. Veckorna släpade sig fram till vecka 12 och rädslan för att något skulle gå på tok fanns ständigt där.

2013: En liten fyramånadersparvel ligger i min famn. Hon vänder sig från rygg till mage (inte medan hon är i min famn, dock), skrattar, "pratar" och är allmänt ljuvlig. Ibland är jag alldeles hög av lycka och kärlek och ibland är jag så trött och uppgiven att jag undrar hur jag skall ta mig genom dagen. Rädslan för att något skall hända henne är stor och hönsmamman i mig känner ett aldrig minskande ansvar.

Ljuvliga lilla Pyret, vilken resa vi gjort!

Ont i mammahjärtat

Första vaccinationen avklarad och än så länge inga biverkningar. Men oj så det skär i hjärtat att höra sitt barn gråta skräckslaget. Fick blinka bort tårarna i mina egna ögon när alltihopa var över. Som tur var blev det bara en spruta idag eftersom vi har valt bort en av de som hör till vaccinationsprogrammet. Var via biblioteket och reserverade boken Vaccinationer - risker och skador på vägen hem eftersom jag känner att jag borde vara mer insatt i ämnet. Så få se om vi kommer att ångra sedan att vi gett 3-månadersvaccinationen...

En snabbvisit

Kikar in som hastigast för att säga hej och tack för alla grattisar!
För varje dag som går blir jag mera och mera fäst vid vår lilla tjej. Stora ögon som tittar upp på mig, ett tandlöst leende och små framsteg mest hela tiden. Börjar så småningom gå riktigt bra att vara ensamma hemma på dagarna också, även om vissa dagar går sämre än andra.
Ska småningom försöka bestämma mig för om jag skall fortsätta blogga eller inte. Dels tar det ju ganska mycket tid, vilket jag ju inte har i överflöd, och dels känns det som en liten "bloggkris" att ha nått målet. Vad skall jag isåfall skriva om? Inte orkar ju någon läsa om varje blöjbyte, spya och barnvagnspromenad...

Förlossningen

På tisdag morgon kl. halv 10 togs det hål på fosterhinnorna och vi skickades ut på promenad en timme. En stund efteråt hade jag öppnats från 4 till 5 cm vilket kändes hoppfullt med tanke på att jag inte hade särskilt ont ännu. Cirka 12.30 fick jag oxytocindropp för att ytterligare skynda på förloppet och värkar började komma oftare och bli kraftigare. Typiskt nog kunde jag inte använda mig av min TENS-apparat eftersom de hade satt en skalpelektrod på bebisens huvud (nr. 1 som inte följde "planen"). Inte heller bad var ett alternativ eftersom de hade tagit hål på fosterhinnorna (nr. 2). Så jag testade akupunktur som hjälpte lite, använde varm vetedyna och fick massage av sambon för att klara värkarna. Under dagen öppnades jag dock inget alls, utan hade ont förgäves och klockan 21 på kvällen var jag så trött och hade så ont att jag bestämde mig för att testa lustgasen (nr.3) ringde de läkaren som sade att det fanns två alternativ: kejsarsnitt eller att vi skulle ta en paus. Givetvis kändes pausen som det bättre alternativet och jag fick Bricanyl för att stoppa sammandragningarna samt morfin (nr. 4). Sedan blev det alltså vila under natten men jag hade ändå sammandragningar under natten och sov inget alls. Så ni kan ju gissa hur pigg jag var kl. 6 på morgonen då jag igen fick dropp för att stimulera igång värkarbetet. Dessutom fick jag antibiotika, vilket alltid ges ett antal timmar efter att vattnet gått.
Så, värkarna kom igång igen och jag blev tröttare och tröttare. Klockan 11 var jag ännu bara öppen 5 cm och jag tänkte "det kommer att bli kejsarsnitt".
Läkaren tyckte att vi skulle avbryta igen så att jag fick ta en varm dusch, och dessutom sade hon att epidural skulle kunna vara ett alternativ för mig eftersom jag hade så ont. Efter duschen hade jag bestämt mig: jag skulle ta epidural (nr. 5).
Och det visade sig vara det bästa jag gjort. Inte nog med att jag fick en vilopaus från värkarna, men det satte också igång förlossningen ordentligt. Cirka två timmar efter att de satt EDAn hade jag öppnats 8 cm! Det gav mig ny energi och jag gick upp och promenerade och satt på pilatesbollen för att hjälpa värkarbetet. Hela tiden kände jag av ett enormt tryck neråt, och vartefter började detta att göra mer och mer ont och cirka kl. 17 var jag fullt öppen och fick lägga mig på vänster sida för att hjälpa bebisen att vridas neråt. I samband med detta upptäcker de också att bebisen bajsat i fostervattnet vilket ju kan betyda att den håller på att bli stressad. Någon gång efter kl. 18 får jag börja provkrysta trots att jag bara känner svaga krystimpulser. Detta just pga att bebisen bajsat och gärna får komma ut så snabbt som möjligt.
Då jag krystat ett tag kommer läkaren som de ringt efter. Hon tar laktatprov från bebisen och konstaterar att hon ännu mår bra. Jag krystar ett tag till, vilket är svårt eftersom jag känner när värken kommer, men sedan har jag ingen koll på hur länge den varar men krystar ändå 2-3 gånger/värk. Småningom tas ett nytt laktatprov som visar ett förhöjt värde vilket betyder att bebisen håller på att bli stressad och måste ut så fort som möjligt. Jag hör prat om bedövning, klipp, sugklocka och om att barnläkare skall tillkallas och hinner tänka att vår lilla bebis kommer att dö för att jag är så dålig på att krysta. Läkaren gör ett klipp och placerar sedan sugklockan på barnets huvud. Hon använder den dock bara för att hålla kvar barnet då jag krystar, så att hon inte skall glida in igen, och med egna krafter krystar jag ut henne 19.24. Eftersom sugklocka användes finns en ökad risk för blödningar hos barnet och därför begär vi K-vitaminet som vi annars skulle ha tackat nej till. (=Nr. 6 på listan över saker som inte gick enligt planerna.)
Jag får en slemmig, nerbajsad liten tjej på min mage och jag tittar förvånat runt mig om de inte skall ta henne och springa bort med henne eftersom jag trodde att hon var i dåligt skick. Men hon mår bra och det är först en stund senare som barnläkaren kommer och vill titta på henne. Lite svag andning tycker han att hon har och vill att detta kollas upp under timmarna efteråt, men allt visar sig sedan fungera fint.
Och nu, några dagar senare känner jag mig riktigt nöjd med förlossningen och är så tacksam över att ha en frisk liten flicka, amning som fungerar och en kropp som börjar återhämta sig allt mera efter förlossningen.

En 4-årig längtan är över

Vårt lilla mirakel föddes onsdagen den 12 juni kl. 19.24. "Endast" 3975 gr och 51 cm lång. Ingenting under förlossningen gick enligt våra planer, men så här i efterhand känner jag mig ändå nöjd.
Skriver mera i ett senare skede, just nu tar vi en dag i taget och försöker komma underfund med vårt nya liv.

Lika bra att inse det redan nu

Jag hade som vanligt en plan. Jag var helt säker på att vårt lilla Pyre skulle födas för tidigt. Nu, 8 dagar efter beräknad födelse inser jag att hon verkar ha en egen vilja. Nåja, det är väl bara att vänja sig med att inget blir som man tänkt sig.
Man skulle ju ha trott att jag redan visste att man inget skall planera, efter hela skaffa-barn-rumban som istället för att ta 9 månader visade sig ta nästan 4 år. Vi räknar dock med att den skall avslutas inom de närmaste dagarna.

Kroppsvätskor?

Känsliga läsare skall nog undvika att läsa vidare.

I morse fick jag uppleva en ganska bisarr situation. En sådan situation som man aldrig skulle kunna föreställa sig att man skulle hamna i, och som man egentligen inte vill berätta för någon. Men samtidigt är det så lustigt att jag inte kan hålla mig.
Efter att jag duschat inför läkarbesöket åt jag frukost och fönade håret. Jag och sambon gick flera gånger ut och in till sovrummet innan jag plötsligt såg en våt pöl på golvet. Ingen av oss hade märkt den innan och jag utbrast:
"Vad är det där?"
Sambon spanade in pölen på golvet och gav mig en förvirrad blick. Inte heller han hade någon aning om vad det var. Min första tanke var att någon av katterna hade kissat på golvet, men det varken luktade eller såg ut som kiss. Men vad var det då?
Plötsligt slog mig tanken. Kanske hade mitt vatten gått? Gick på toa och försökte känna efter om något rann ur mig, men märkte inga tecken som tydde på det. Och hur skulle en sån pöl bara kunna "skvätta" ur mig utan att jag skulle märka det, trots att jag bara hade badrocken på mig?

Ännu återstår frågan: vad var det för pöl på golvet i vårt sovrum? Kanske det spökar hemma hos oss?

Läkarbesök vecka 41 (40+6)

Dagens läkarbesök i några punkter:

• Bebisens vikt beräknas nu till 3987 gram. 
• Cervix har öppnats till 3 cm och känns mogen.
• Läkaren hade lite för korta fingrar (hehe), men försökte sig ändå på en tredje hinnsvepning som resulterat i att jag haft sammandragningar så gott som hela dagen. 
• Vi rekommenderades mera samlag och promenader. Läkaren skämtade om att han brukar rekommendera en galopptur kring viken bredvid sjukhuset. Tydligen kan varje liten prostaglandinkick (finns i sädesvätska och är hormonet som mjukar upp livmodertappen. Utsöndras också vid hinnsvepning och då bebisens huvud trycker mot cervix) kan påskynda processen.
• Ny gynundersökning och hinnsvepning planerades in till måndag.
• Och hör och häpna: på tisdag nästa vecka tar de hål på fosterhinnorna om inget hänt tills dess. Läkaren menade att den psykologiska effekten kan vara stor då kroppen får en "deadline".

Jag kunde inte sagt det bättre själv!

Frida Gro har skrivit ett träffande inlägg om ofrivillig barnlöshet.
Särskilt punkt nr. 9 var den som snurrade mest i mitt huvud under åren vi försökte bli föräldrar...

5 dagar över tiden

Det har gått 5 dagar sedan beräknad födelse, och jag märker att jag börjar ställa in mig på att bli igångsatt. Min man har höga förhoppningar om att bebisen skall komma idag eller inatt, men själv känner jag att det är orealistiskt eftersom jag ännu bara har svaga sammandragningar som kommer väldigt sporadiskt.
Börjar ha testat allt som sägs ska kunna sätta igång förlossningen, det mesta flera gånger om. Idag har jag suttit hemma och druckit hallonbladste och ätit färsk ananas. Äppelpajen och vaniljglassen åt jag dock för nöjes skull. och för att jag tyckte mig behöva något annat att bjuda fikagästen på än frukt.

Imorgon 8.30 får jag domen gällande igångsättning, så håll tummarna för att jag får åka in till BB innan dess...

Lite svalare

Njöt verkligen igår kväll då vädret äntligen blev lite svalare. Var så skönt att krypa ner under täcket då vi hade vädrat och det bara var 17 grader i sovrummet. Om det inte vore för att jag skulle upp och kissa 15 gånger så skulle jag ha sovit riktigt gott.
Känner mig överlag lite bättre till mods idag. Mycket av det som jag oroat mig för känns som att det ordnat sig, och jag börjar känna mig relativt lugn inför förlossningen. Hoppas så att något skulle hända innan torsdagens läkarbesök. Barnmorskan som jag träffade igår menade att de troligtvis gör ett igångsättningsförsök på fredag eller måndag. Knappast på helgen. Och om hon då har rätt om att försöket troligtvis fungerar eftersom allt redan är så "moget" så betyder det att jag kommer att vara mamma senast om en vecka...
Svindlande.

Rådgivningsbesök

Var till mödrarådgivningen idag igen och som vanligt såg alla värden bra ut. Mitt mående är dock allt annat än bra, och barnmorskan verkade tycka så synd om mig så hon frågade om jag ville att hon skulle försöka svepa hinnorna igen. Och trots att det är obehagligt och gör ont gick jag med på det (let´s face it: jag har betydligt mera obehag och ont framför mig). Lite blod kom i samband med svepningen vilket tydligen är ett bra tecken. Hon tyckte att allt kändes mycket "moget" så hon gissade att om de gör ett igångsättningsförsök på fredag kommer det troligtvis att fungera.
Nu: en tupplur!

UT! NU!

Har mått som en prinsessa (konstigt uttryck egentligen, som om man skulle må väldigt bra bara för att man är  prinsessa?) hela graviditeten då jag jämför med nu. Nu fattar jag vad mamma menade med att en dag förbi beräknad födelse känns som ett helt år.
Är tung, otymplig och konstant trött. Tror dessutom att jag drabbats av pollenallergi eller något, för varje eftermiddag svullnar bihålorna igen och jag kan knappt andas. Har varit tvungen att ta till nässpray till och med för näskannan hjälper inte.
Och värmen sen! Håller ju på att svettas ihjäl både dagtid och nattetid. Himmel, vad skönt det ska bli att slippa vara höggravid. Trots att jag ännu är lite nervös inför förlossningen känns det verkligen som att jag är redo att ta fajten nu. Därför hoppas jag att orden som jag upprepat hela dagen skall ha effekt på Pyret: "Kom ut nu!"

Vecka 41 (40+1)

Ingen bebis ännu. Har inte heller känt av några kraftiga sammandragningar efter hinnsvepningen, så få se hur utdraget det här blir. Önskar så att vi skulle få träffa vår lilla tjej nu.
På samma gång som jag bara vill att allt skall komma igång är jag ändå nervös inför förlossningen och tiden efter. Samma tankar snurrar hela tiden: Hur ont kommer det att göra, och hur kommer jag att hantera den smärtan? Kommer jag vara en av dessa kvinnor som direkt förälskar sig i sitt eget barn, eller kommer det att ta tid för mig att få moderskänslorna? Hur länge kommer det att ta innan kroppen kommer att kännas ungefär som vanligt? Tänk om vår bebis inte mår bra då hon kommer ut (hjärtfel, blödningar, missbildningar är bara några av hemskheterna som finns i mitt huvud)?

Dagen D

31 maj. Som vi har väntat och längtat efter den här dagen! Och nu när den är här har jag inte minsta känning av någonting som skulle kunna påminna om att förlossningen är på gång, trots att läkaren svepte hinnorna igår. Nåja, det var i varje fall skönt att sova ut ordentligt en natt. För trots att jag var upp och kissade kanske 4-5 gånger under nattens lopp så känns det ändå som om jag har sovit väldigt bra. Jag, som i vanliga fall utan problem kan sova 10 timmar i sträck, nöjer mig nu tydligen med 6 timmars sömn. Kanske är det moderskapet som redan börjat med sina sömnlösa nätter. Min rådgivningstant brukar säga att gamla. kloka gummor säger att kroppen förbereder sig på vaknätter redan i slutet av graviditeten och att blivande mammor då sover s.k. hundsömn.

Förresten läste jag i mitt rådgivningskort att den inre undersökningen igår hade visat att cervix var utplånad till 50% och att jag var 2 cm öppen. Men det behöver väl inte betyda så mycket, eller? Har förstått att vissa kan gå och vara 2 cm öppna i flera veckor...