En gammal vän på besök

Ja, eller en ovän kanske vore det rätta ordet. Tror att min mens så småningom håller på att komma. Har haft några småblödningar och en del kramper de senaste veckorna, men ännu har det inte börjat på riktigt. Kändes helt absurt att plötsligt ha mens efter en så lång tid, jag menar senast var ju i augusti 2012! Fnissade åt mig själv lite då jag i panik sprang till butiken eftersom jag inte hade ett endaste mensskydd hemma. Hade slängt bort allt sådant i flytten så jag hade inte ens mina enorma efter-förlossningen-bindor.

Idag var det igen mamma-barnträff och det var så roligt! Känns som att det är först nu som alla barn börjar få ut något av träffarna. Så spännande att se då de upptäcker sina lekkompisar och nya leksaker. Flera mammor berättade att de slutat amma väldigt plötsligt den senaste tiden, mot sin vilja. Plötsligt har barnet bara vägrat. Hoppas att vi inte skall hamna i samma situation, men tvivlar på det eftersom vår lilla stjärna vägrar flaskan än så länge. Siktar på att så småningom trappa ner på amningen och har redan tagit bort en amning per dag, och nästa steg är sedan nattamningen. Få se vad damen säger om det...

Skrik hos grannen

Åh jisses så det låter hos grannarna idag! Från och till hela dagen har man hört deras unge skrika. Sedan blir det tyst någon stund emellan och så hör man mamman eller pappan (oftast pappan) ropa.

"Antti!" Pojkens namn.
"Älä!" Nej.
"Vittu!" Fula svordomar som jag inte tänker översätta.
"Lopeta!" Sluta.

Och så gråter han igen lillkillen. Hjärtskärande, ångestfylld gråt som får mina ögon att tåras.

En milstolpe

Att fira jul med ett barn har länge varit min djupaste önskan. Under åren då vi kämpade för att få en bebis blev julen en påminnelse om att ännu ett år hade gått och jag brukade varje år tänka att: "Nästa jul är jag nog åtminstone gravid...". För att hålla humöret upp kändes det lättare att försöka intala sig det och förra julen var jag ju faktiskt gravid. Denna jul firas med en liten plutt som redan är 6 månader. Vår lilla tjej är det finaste som finns och precis som en klok kvinna sa till mig då Pyret var nyfödd, så blir det bara roligare och roligare att ha henne i vårt liv.
Det har verkligen varit en större livsförändring än jag trodde att få barn, men det är kanske inte så konstigt då man går från att vara två till att vara tre. Det är som att få en väldigt stor pusselbit som man på något sätt ska få in i ett färdigbyggt pussel.
Men nu, så här lagom till jul, känns Pyret som en naturlig del av vår familj och jag njuter av varje dag med henne. På morgnarna är det ljuvligt att vakna med henne nära och sniffa lite bebisdoft innan vi stiger upp.
Och jag kommer på mig själv med att tänka att nästa jul kommer hon att vara 1,5 år och vi behöver kanske ha en tomte som kommer med klapparna och hon kommer att få smaka julmaten osv. Vår önskan må vara uppfylld, men tydligen fortsätter jag att tänka ett år framåt.

Tänker nu utlysa julefrid och bara njuta av de närmaste veckorna.
God Jul på er alla! Och må 2014 bli året då alla era drömmar uppfylls.

Experten

Att ha varit ofrivilligt barnlös är något som är en ganska stor del av min identitet, åtminstone känns det så just nu. Jag kommer alltid att bära med mig de upplevelser som vi fick genom utredningar, behandlingar och allt annat det innebar att försöka bli med barn i tre år. Så då en bekant hörde av sig för att få lite information om hur en IVF går till, eftersom hon just nu är i startgroparna för att börja en behandling, visste jag knappt var jag skulle börja.
Med det rent medicinska? Långa vs korta protokollet, medicinerna, ultraljuden, äggplock osv.?
Med att berätta hur FPA ser på barnlöshetsbehandlingar? Vilka mediciner som ersätts, hur reseersättning beviljas och vad det lönar sig att tänka på gällande arbetsfrånvaro?
Eller borde jag berätta om känslorna som går upp och ner, humöret som är lika oförutsägbart som biverkningarna av medicinerna? Förklara var man hittar information och stödformer?
Ja, det blev nog lite av allt då jag osammanhängande satte ihop ett svar. Det som jag ändå hoppas att lyste igenom i mitt svammel är glädjen över att sedan lyckas.
Att det finns hopp och att det är värt det i slutändan.

Det går så fort

"Det går så fort, njut av den här tiden!" Den kommentaren har jag hört hur ofta som helst sedan lillan kom. Och ibland har jag bara blivit sur, då jag varit så obeskrivligt trött och undrat hur tusan man ska kunna njuta då man inte sovit mera än 2 timmar i sträck på flera månader. Men jag inser ju att de har rätt, särskilt då jag tittar tillbaka på foton som togs för bara två månader sedan. Vem är den typen, liksom? Hon som inte kunde vända på sig. Som nästan aldrig log. Som ibland hade lite ljud för sig då man pratade med henne.
Damen som just gått och sova nu ikväll skulle så gärna vilja krypa. Kämpar och kämpar, men än så länge är armarna för svaga. Hon börjar snart bli för lång för skötunderlägget som vi använder för blöjbyten. Då pappa kommer hem på dagarna blir hon överlycklig. Hon har börjat leka mera då man badar henne och varje dag kommer det nya ljud ur henne. Och jisses så tung hon blivit. Mina armar lider vartefter kilona ökar. Svårt att tro att hon bott i min mage, nu då hon börjar bli dubbelt tyngre och 15 cm längre!
Ja, visst går det fort. Och jag försöker att njuta varje dag, oavsett hur trött jag är...

Oktober

Tänkte ta en liten tillbakablick på hur oktober månad sett ut de senaste åren.

2009: hade nyss börjat försöka bli gravid och kände mig redan otålig och besviken över att inte ha lyckats på de få månader vi försökt. Haha, om jag bara kunde gå tillbaka i tiden, ge mig själv en örfil och vråla: "Skärp dig! Du har ingen aning om vad som väntar!" Eller kanske borde jag bara ge mig själv en kram.
Tyvärr bloggade jag inte på den tiden ännu. Skulle vara intressant att läsa mina tankar från den tiden också.

2010: Barnlösheten var ett faktum och vi började utredningar osv. En lååååång process hade precis börjat.

2011: Vi hade genomlevt ett år av undersökningar och fick äntligen ett datum för IVF. Skrämmande och spännande på samma gång.

2012: Gravid! Hade en blödning i vecka 6 och trodde att allt var kört. Men det visade sig vara ett levande Pyre i min mage. Veckorna släpade sig fram till vecka 12 och rädslan för att något skulle gå på tok fanns ständigt där.

2013: En liten fyramånadersparvel ligger i min famn. Hon vänder sig från rygg till mage (inte medan hon är i min famn, dock), skrattar, "pratar" och är allmänt ljuvlig. Ibland är jag alldeles hög av lycka och kärlek och ibland är jag så trött och uppgiven att jag undrar hur jag skall ta mig genom dagen. Rädslan för att något skall hända henne är stor och hönsmamman i mig känner ett aldrig minskande ansvar.

Ljuvliga lilla Pyret, vilken resa vi gjort!

Ont i mammahjärtat

Första vaccinationen avklarad och än så länge inga biverkningar. Men oj så det skär i hjärtat att höra sitt barn gråta skräckslaget. Fick blinka bort tårarna i mina egna ögon när alltihopa var över. Som tur var blev det bara en spruta idag eftersom vi har valt bort en av de som hör till vaccinationsprogrammet. Var via biblioteket och reserverade boken Vaccinationer - risker och skador på vägen hem eftersom jag känner att jag borde vara mer insatt i ämnet. Så få se om vi kommer att ångra sedan att vi gett 3-månadersvaccinationen...